När vi anlände till Auschwitz såg allt ut som jag tänkt mig. Även fast vädret var vackert låg det en grå och dyster ton över det gamla förintelselägret. De orangeröda husen gjorda utav tegel tornade upp sig ju närmre vi kom. Vi steg in i en lite större tegelbyggnad där vi fick hörlurar och en liten radio. Väl ute på grusplanen hade alla det orangea bandet till den lilla radion runt halsen och de svarta hörlurarna runt nacken. Vi fick olika guider beroende på vilket språk vi ville ha, och började efter kort tid gå efter den guide vi valt.
Under tiden vi gick på den ojämna grusvägen, försökte jag tänka mig in i situationen. Jag kom att tänka på Livia Fränkel och Imre Kertész, som båda gått på samma väg som jag gjorde just då. Det hela kändes väldigt overkligt. Turister, guider och glada ungdomar som var på skolresa var väldigt långt ifrån vad som hände på samma plats för 78 år sedan. Jag väcktes ur mina tankar när en sprakande röst dånade ut genom de mjuka hörlurarna och gruppen stannade framför den välkända skylten ’’Arbeit Macht Frei’’.
Vi fick gå in i de Gastenliknande tegelhusen och vi började med block 5. Trapporna i huset var så nergångna att man nästan gled nerför, de motsvarade mer en backe än en trappa. Inne i huset fick vi ta del utav lite ny information om deportationen. Guiden berättade att judarna blivit fråntagna alla sina ägodelar när dem kommit till lägren som sedan förvarats i stora förråd, ofta kallade Canada. Några av de föremål de tagit ifrån dem var resväskor, skor, glasögon, olika borstar och kastruller. Bara en liten del utav detta låg inglasade i denna byggnad, men genom mina ögon såg det ut att vara en väldigt stor del. Tanken på att tusentals människor hade kommit hit med sin lilla resväska i handen och sedan aldrig kommit tillbaka var så fruktansvärd. Vi skådade en resväska tillhörande en liten pojke och utav alla skor fanns det massvis med små barnskor. I den sista inglasningen fanns jättemycket människohår. Det var riktigt otäckt att se. Vi fick även veta att tyskarna hade fabriker som gjorde tyger utav allt hår. Tänk att dem verkligen behövde fabriker för att verkställa allt hår, då är det många människor som blivit av med sitt hår.
När vi kom ut från block 5 styrde vi stegen mot nästa barack, block 11. Där inne fanns nya inglasningar med nya föremål bakom. Nu kunde man se olika rum som funnits i koncentrationslägren. Vi fick till exempel se den välkända sängen de sov i. En träställning som inte såg något vidare bekväm ut, där en människa dessutom skulle trängas med nio andra. När vi sett lite olika rum fick vi gå ner i en slags källare. Jag fick veta att detta varit ett slags fängelse. Den första cellen vi gick förbi var en hungercell. Där fick människorna stå tills de svalt ihjäl, ett sådant öde kunde bero på att man brutit mot reglerna. Därefter kom en mörkercell, där fångarna fick vara utan ljus och mat för några dagar. Den värsta cellen som introducerades var ståcellen. Där fick ett flertal fångar stå, det var nämligen för litet för att kunna sätta sig ner. Tänk dig att du står med fyra personer i en smal garderob ungefär.
Väl ute i den friska luften igen leddes vi till ett område emellan två baracker. Längst in mot vägger var låg det en massa blommor lutat mot något i ett konstigt matrial. Vi fick reda på att det var där fångarna fick stå när de skulle skjuta dem. Fönstrena som vätte ut mot platsen var igenspikade för att fångarna inte skulle kunna se vad som försegick. Vår guide berättade att de ibland ställde upp en hel familj mot väggen och sköt barnen först för att föräldrarna skulle få se det och stå lidandes med vetskapen om deras barns hemska öde. Jag tyckte det var helt genom elakt och jag kan inte förstå hur man kan vilja skada en människa man aldrig träffat innan och inte känner, så mycket.
Efter lite vila på en stenupphöjning reser vi oss igen och vandrar vidare mot det mest fruktade i lägret, gaskammaren. Byggnaden är grå och har en skarp rektangulär form. Uppe på skräckhuset står en utav de kända skorstenarna som spytt ut en förfärlig doft av bränd människa. Med guiden i täten går vi in i huset med kännedomen att ett utav världens största mord begåtts just på samma plats där vi befinner oss. Där inne är det ganska mörkt och svalt. I de tjocka betongväggarna finns tecken på rivmärken från de panikslagna fångarna. En rysning gick igenom min kropp när jag såg det lilla hålet där SS-män kastat in gasen. På något vis kändes det som att vi också skulle bli ihjälgasade där inne och jag gick snabbt längre in i den gamla kammaren. Där visades ungnarna där de bränt människorna.
Det var det sista vi såg utav Auscwitz. Jag tror ingen förutom de som bodde i lägrena kan förstå hur hemskt det var och hur det gick till där, men besöket i Auschwitz förde mig närmare en uppfattning av fångarnas verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar