Saltgruvan

Mer konst än en gruva

Vi hade en bit att åka från Krakow till saltgruvan. I bussen var det inte nått riktigt drag, men jag tror de var för att vi hade en polsk buss chaufför. Det var så tråkigt i bussen så jag somnade. Men jag tror att de beror mer på att Anton Broman som jag satt bredvid, var så tråkig. När jag vaknade var vi framme. Jag steg ut ur bussen och kände en varm vindpust mot mitt ansikte. De var typ 25 grader i luften kändes de som. Jag gick upp för en backe för att komma till det ståtliga huset, där vi sedan skulle vandra ner för den 2 km långa trappan. Det var lite små kyligt när vi gick ner för trappan.

När vi var nere för den långa trappan, var man nästan så trött att man var tvungen att vila lite. Men det vill inte guiden att man skulle göra hon gick vidare med raskt tempo. Vi gick förbi många fina skulpturer. Mestadels av rundturen var mycket intressant, men ibland kände jag att de var lite mycket information och blev lite trött så att jag inte hängde med så bra.

När vi kom till de stora salarna blev jag stum. Det var sådana detaljer och samtidigt så stort. Man kunde knappt tro sina ögon. Det fanns ett ställe som jag blev mest imponerad av och de var den stora samlingssalen eller de kan ha varit en kyrka. De är egentligen skit the same. men ändå, det var så proffsigt så att man nästan kunde trott att de var jag som hade gjort de.

När vi gått lite längre än hälften stannade vi och fikade lite. De var kanske ett 15 minuters stop. Senare så gick vi vidare allt var frid och fröjd tills en utav oss började halka efter. Jag gick och kollade hur de var med honom, de var bra sa han, så vi gick vidare. Men efter en lite stund till började han halka efter igen. Jag tänkte att de måste vara nått på tok. Jag gick bak till honom vi stannade upp i en stor sal. Vi satte oss på en bänk, och han andades tungt. Jag frågade än en gång hur det var med honom. Han förklarade sakta med en liten darrig röst, att han har klaustrofobi. Då blev jag lite fundersam, varför hade han ändå gått med ner. Men de var mycket modigt av honom att våga sig in i grottan, och hissen var nog de läskigaste. Den var trång så att man knappt kunde stå 5 personer där inne, och dörrarna öppnades inåt. Personen som byggt den hissen kunde inte tänka. När vi var uppe var de skönt att komma upp till ytan igen. Inte minst för min kompis som hade klaustrofobi.

Nere i gruvan fick jag även köpt mig en lite salt katt som smakade som salt och som min lilla syster fick.

Där efter väntade bara en lång bussresa hem.

Ludvig liten Gjertsen