Jag väcktes hastigt ur min korta men värdefulla sömn. Det skakade i hela bussen och asfaltvägen framför oss liknade mer en tvättbräda än en motorväg. Vi hade passerat den tyska gränsen och var nu i Polen. Jag blev lite förargad men också lätt road över polackernas otroligt dåliga vägbygge. Till en början såg det ungefär som Sverige, eller rättare sagt som Sverige om natten, för det var becksvart. Men ju längre in i landet vi kom och ju ljusare det blev började konturer på byggnader och byar dyka upp. Någon färg gick inte att registrera, och det konstiga med det var att det samma gällde ju mer dagen grydde. Jag kom fram till att fasaderna helt enkelt inte hade någon färg. Nu började flera bostadsområden dyka upp och till och med små städer. Jag blev lite bekymrad när jag såg landskapet, de gråa byggnaderna och de smutsiga staketen som skilde dem åt. Det var inte så här jag hade tänkt mig. Jag hade på beskrivning av min polska vän Vojtek föreställt mig Polen som ett modernt land, inte långt ifrån Sverige. Men om man skulle jämföra det polska landskapet med det svenska så fanns det nästan fler skillnader än likheter. Jag var helt enkelt förvånad och en aning förundrad. Det var ett helt nytt land som bara väntade på att bli upptäckt tänkte jag. Det fanns mycket och se och för första gången under hela våran dygnslånga bussresa kunde man roa sig bara genom att titta ut genom fönstret. Synen jag fick av städerna var mest höga, grå betongklumpar som ingen verkade bry sig tillräckligt mycket om för att sköta om dem, och de få villor som fanns runt omkring hade sprucket murbruk och övervuxna trädgårdar. Jag själv, som är väldigt mån om att det ska se snyggt och organiserat ut, skulle bedöma denna syn som ful. Men jag var som sagt samtidigt förundrad och jag bestämde mig tidigt att det här skulle bli mitt första ämne att skriva om.
Efter ett bra tag med fula fasader tröttnade jag lite på att inspektera och kritisera de polska byggnaderna och blicken sjönk ned mot motorvägen igen. Det var då det slog mig att nästan alla polacker hade fina bilar, lyxiga och dyra. Jag som svenska kopplade det ju självklart direkt till hur vi har det i Sverige och kom fram till att status i Sverige inte är samma sak som status i Polen. Vi lever alla i ett samhälle där man ska ha så hög status som möjligt, och i Sverige uppnår man det bäst genom ett bra jobb och framför allt en vacker, stor och välvårdad bostad. Självklart är en dyr bil ett plus i kanten men det är ändå hemmet som kommer först. I Polen var det tvärt om. Alla körde omkring i dyra bilar, men nästan ingen hade ett fin och välvårdat hem. Sverige passar mig personligen mycket bättre, men bara för att Polen hade sjaskiga fasade ska man inte döma det till u-land eller fattigt. Det skulle vara att döma hunden efter håren. Det är snarare en fråga om vad som anses vara viktigt och vad som ger status.
Dagen därpå, en onsdag, dominerades självklart av besöket i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Det var en händelse som jag hade sett fram i mot mycket efter som jag är otroligt historia intresserad, särskilt andra världskriget. Jag hade läst mycket om det innan och ville se om det besvarade mina förväntningar. Det gjorde det verkligen, men det var svårt att ta in tyckte jag. Det var så stort och jag var så liten. Jag visste ungefär hur det skulle se ut innan jag kom dit och jag visste uppdelningen av de olika lägren i Auschwitzkomplexet. Auschwitz 1 bestod av höga tegelbaracker, och de flesta av dem var dessutom byggda före kriget vilket gjorde de lite mer bekväma eftersom de inte ursprungligen var avsedda för fångar. Mellan barackerna gick en ganska bred stenlagd gata och om man inte visste att det var ett dödsläger skulle man nästan kunna tro att det var en sliten förort i Dublin. Själva barackerna var med stengolv och i två plan. Det var visserligen mycket trångt, men inte alls som i Birkenau. Det fanns till och med tapet på väggarna, och när de flesta av dem var restaurerade och ombyggda till museum var det svårt att föreställa sig hur det hade sett ut under läger tiden. Förstå hur människor lidit och dött av en tillsynes outgrundlig anledning. Det som gjorde störst avtryck på mig under vistelsen i Auschwitz I var barack 11 och gaskammaren. Barack 11 var den ökända straffbaracken varifrån få kom levande ut och kunde berätta om helvetet inuti. Man hade grymma straff som att behöva stå i tre veckor i sträck. Ingen klarade en sådan bestraffning. Gaskammaren i Auschwitz I är den ända bevarade och det var känslomässigt att stå, gå och framför alt andas på en sådan plats, en plats av koncentrerad förtvivlan och hat.
Auschwitz I var verkligen något som alla borde uppleva, men det som gjorde störst intryck på mig var nog ändå Auschwitz II Birkenau. Där fick man en bättre insyn i hur fångarna levde och jag tyckte att fångbarackerna var bättre bevarade – i alla fall de som stod kvar. Mina föreställningar om hur ett koncentrationsläger skulle se ut motsvarade Birkenau bättre än Auschwitz I och det var lättare att leva sig in i vad som händ och hur det såg ut. Barackerna bestod, tillskillnad från Auschwitz I, av låga och trånga tegel- och träbaracker utan någon som helst isolering. Det var som sagt enklare att föreställa sig hur det såg ut där och det gjorde därför naturligt nog större intryck. Det kändes som det var snäppet värre än Auschwitz I även om fallet säkerligen inte var så. Det var också i Birkenau som Auschwitz ökända chefsläkare Josef Mengele verkade och arbetade. Jag har läst en del om honom och har nu stått på samma plats som dödsängeln från Auschwitz.
Dag tre i Polen var en ganska händelserik dag. Vi hade legat över i Krakow som var en ganska trevlig stad, gammal och vacker med charmiga gränder och vackra kloster och kyrkor. Till skillnad från de allra flesta andra polska städer hade Krakow faktiskt färg väggarna och gatorna kantades av vackra äldre hus istället för grå betongklumpar. Vi hade bott över natten på ett ganska charmigt vandrarhem, men rumman var väl lite så där. Fläckiga lakan och omklädningsrumsskåp istället för garderober, men där gick att leva. Vädret var strålande och vi fick tre timmar och 25 zloty* per person så vi kunde gå ut och roa oss i den riktiga turiststaden Krakow. Det myllrade av liv och rörelse och över allt fanns små gatustånd som sålde allt från vackra kinesiska prydnadsknivar till begagnade solglasögon. Vi delade upp oss i små grupper och strosade omkring på staden för att se vad den hade att erbjuda. Allting var otroligt billigt, kläder och prydnadssaker kostade ungefär en tredjedel av det svenska priset och livsmedel ännu mindre. Så man klarade sig långt på bara 200 svenska kronor. Vi fick som sagt bara 25 zloty per person till mat men det räckte gott och väl till en rejäl pizza med dricka, så svälta behövde vi inte precis. Det var inte många som kunde engelska, och än mindre svenska, så ibland var det lite knepigt att ta sig fram. Särskilt när man skulle beställa någonting på en restaurang. Inte ens på Mc Donalds kunde de bra engelska men efter en kvart fick jag tillslut min sås till kycklingen. Över lag så hade vi väldigt trevligt och jag skulle gladeligen ha stannat en dag till och njutit av den Polens bättre sida.
Tillsist vill jag nu bara tacka för en underbar resa! Tack för att ni stod ut med oss, inte minst under 45 timmars bussresa utan en tyst minut. Det var absolut en resa värd att spara ihop till och kämpa för och jag gläds åt både åttor och sjuor för att de också ska få vara med om den här minnesvärda upplevelsen.
*Zloty är valutan i Polen och är ungefär värd det dubbla jämfört med den svenska kronan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar