Något som jag aldrig någonsin kommer att glömma från vår resa till Polen är besöket på koncentrations och förintelse lägren Auschwitz och Birkenau. Först insåg jag inte att vi faktiskt var där, men så fort jag såg de stora tegelbarackerna och den kända skylten ”Arbeit macht frei” så förstod jag att jag inte drömde, utan att jag faktiskt var där.
Dock så var det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade alltid trott att Auschwitz skulle vara enormt och ligga ute på ett fält som var proppat med olika baracker. Men när vi kom dit fick jag se ett ganska litet område med endast tegelbyggnader och allt omringat med taggtråd. Överallt hördes röster på olika språk och gruset som knastrade under hundratals fötter.
Under vår guide tur så fick vi gå in i vissa baracker varav en var bevarad i dess original skick. Vi fick se fängelsehålor och deras olika bestraffnings uppfinningar. Detta var otroligt sorgligt och hemskt, men jag kunde fortfarande inte tänka mig att detta verkligen har hänt, det var helt ofattbart! Det var en rätt fin dag, det var varmt och solen sken. Detta gjorde det även svårare att känna sorg på en så sorglig plats.
Vi fick se olika föremål som hittats efter förintelsen. Detta kunde vara allt från resväskor till äkta hår som obligatoriskt klipptes av vid fångarnas ankomst. Att se allt detta var väldigt rörande och speciellt när vi fick se bergen utav äkta människohår. Vi fick även se kläder, skor, resväskor m.m och när jag såg detta så stannade mitt hjärta upp för ett ögonblick. Ute i hallen var det säkert flera hundra tavlor uppsatta med bilder på olika fångar. Detta gjorde mig riktigt rörd, och en stund efteråt när vi pratade om dessa bilder så förklarades det att flera utav människorna var kvinnor! Detta hade jag ju inte sett på grund utav att alla människornas hår var bort rakat.
Vi fick se gaskamrarna och krematorierna, vi fick även se ugnarna som de brände liken i. När vi väl stod där inne i gaskammaren så tittade jag upp i taket igenom en fyrkantig lucka som stod öppen, jag såg den blåa himlen men i min hjärna så såg jag en man släppa ner de små diamantformade gastabletterna. Men trotts detta så kunde jag inte sätta mig in i fångarnas situation. Det var overkligt, jag tror att det bara är de som varit med om detta som kan förstå hur hemskt och fruktansvärt det faktiskt var.
Efter att ha sett det mesta på Auschwitz så åkte vi vidare till Birkenau, eller Auschwitz 2 som det även kallades. När jag kom dit så blev jag riktigt chockad eftersom Birkenau var precis som jag hade föreställt mig Auschwitz. Det var först en tegelbyggnad med ett valv, från valvet så gick det en järnväg rakt fram ut på ett helt enormt fält och på det fältet var själva lägret. Hela fältet var täckt med baracker gjorda i trä eller utav tegel.
Vi fick först se männens baracker som var gjorda i trä. Sängarna var små och sneda, bara för att fler skulle kunna dela på samma utrymme. Det var otroligt dåligt byggda baracker med stora glipor mellan väggarna och taket vilket gjorde det väldigt kallt inne i barackerna. Plankorna var inte noggrant fastspikade och inte utav den allra mest hållbara träsorten. Detta gjorde att plankorna på översta våningen i dubbelsängarna ofta gick sönder och då krossades helt enkelt människorna på nedersta våningen. På detta sätt omkom många människor.
Kvinnornas baracker var byggda i tegel men hade samma dystra inredning med små dubbelsängar som stod uppradade. Vi såg en del inristningar i väggarna och på sängarna och jag själv funderade en stund på vilka utav inristningarna som fångarna hade gjort, för antagligen så var det ju turister som hade gjort flertalet utav inristningarna.
Vi gick längs med den långa järnvägen och de höga staketen utav taggtråd. Längs med staketet var det stora vakttorn, där stod det varje dag vakter och iakttog fångarna medan de arbetade och slet som djur. Stigen var upptrampad och när man satte ner foten så rök det utav damm. Jag hade väldigt svårt att faktiskt inse hur många judiska fångar som marscherat på samma stig som jag gick på.
När vi hade kommit till andra sidan utav lägret så tittade jag tillbaka mot andra sidan. Där långt bort kunde jag se den stora byggnaden och flera bussar som stod parkerade längs med taggtrådsstaketet. Nu fick vi se ruiner efter gaskammare och krematorium. Men trotts att vi hade gått långt så skulle vi nu ännu en bit till. Vi tog oss bort till en byggnad där man tog uppgifter från fångarna och desinfescerade deras kläder. Det fanns även duschar där fångarna fick tvätta av sig innan de sattes i arbete. Vår guide berättade för oss hur fångarna fick vänta i flera timmar i en sal efter att de hade duschat. De var iskalla, nakna och inte ens en handduk kunde erbjudas. Där stod de och frös, timma efter timma.
Nu fick vi ta oss tillbaka till bussarna och det tog en stund att gå hela vägen tillbaka över detta enorma fält. På vägen tillbaka så tänkte jag mycket på det jag hade sett. Jag granskade det stora fältet som fylldes utav grupper som vandrade längs med det höga taggtrådsstaketet. För ett ögonblick så såg jag alla människorna som fångar, och hur de marscherade över fältet. Detta gjorde att jag fick en större inblick i hur det kunde se ut.
Jag var otroligt fascinerade över hur enormt stort det var. Birkenau var precis som jag trodde att ett typiskt koncentrationsläger skulle vara. Detta är en upplevelse som jag aldrig någonsin kommer att glömma och jag är hedrat att få ha sett detta med mina egna ögon för att själv kunna skapa en bild utav hur det var. Men precis som jag har nämnt tidigare så är det bara de som verkligen har varit med om detta som faktiskt kan förstå precis hur det var, det enda vi kan göra är att skapa en egen bild genom information vi har fått ta del utav. Men det viktiga är att förintelsen aldrig får glömmas bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar