Pizza och salt!

I oktober 2011 åkte Linneaskolans nior till polen. Vi åkte med en dubbeldäckare söder ut och resan gick via Danmark och Tyskland. I Polen besökte vi Auschwitz, Auschwitz Birkenau, gjorde ett skolbesök i Tychy och tittade på saltgruvan i Krakow.

Jag ska berätta om det jag tyckte var roligast på vår Polenresa. Jag kan inte bestämma mig för vilket minne jag tycker bäst om så jag valde två stycken.

Ett av mina två roligaste minnen ifrån Polen är när vi själva fick gå ute på Krakows gator för att hitta ett ställe där vi kunde äta. Det fanns inte så många matställen i Krakow så det tog nästan en timme att hitta ett. Det blev inte lättare av att vi var nästan tio personer som ville äta ihop. Dessutom ville vi alla ha olika mat. Egentligen gjorde det inget att det tog lite tid för det var trevligt att gå runt i Krakow. Jag passade också på att köpa mina ”arab-byxor”. Många köpte sådana byxor och de var väldigt populära under resan.

När vi väl hittade ett ställe där alla tyckte det var okej att äta så tog det ytterligare ett tag att få vår mat just för att vi var så många. De som jobbade på restaurangen kunde knappt engelska. Det var roligt att känna att man kan ganska bra engelska, till och med bättre än personalen som var mellan 20-30 års ålder.

Maten på restaurangen var däremot underbart god och det var den bästa måltiden jag åt på hela resan. Det är faktiskt en av de godaste pizzorna jag någonsin ätit. Efter maten när vi skulle betala var det stora problem med kommunikationen. De ville få oss att betala för mat vi inte hade köpt. Ägarinnan av affären svor och skrek på oss men vi bara skrattade, vilket gjorde att hon blev ännu argare. Vi lämnade senare, efter långa diskussioner och missförstånd, restaurangen med gapskratt.

Strax därefter var det dags att åka vidare till mitt andra bästa minne, saltgruvan. Innan vi åkte till Polen så trodde jag att saltgruvan i Wieliczka skulle vara det tråkigaste målet på vår resa. Det visade sig att det vara raka motsatsen. När vi kom fram till gruvan gick vi till ingången som låg i ett hus. Jag trodde att vi skulle åka hiss ner i gruvan därifrån men det visade sig vara helt fel. Istället skulle vi gå ner för en trätrappa ned till gångar som låg på 64 meters djup. När man stod längst uppe vid trappans början och tittade neråt mellan räckena såg det ut som det aldrig skulle ta slut! När vi gick neråt hörde jag hur nästan alla gick och räknade hur många trappsteg det var. Jag själv missade att räkna ifrån början så jag frågade de i min grupp hur många det var. Nästan alla hade fått olika resultat så jag frågade vår guide, som sa att det var 378 steg.

När vi kom ner i ”underjorden” var det ganska mörkt för det fanns endast ett fåtal lampor. Guiden vi hade, som förövrigt var väldigt bra, berättade för oss om saltgruvans historia som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden. Det jag blev mest fascinerad av var alla saltskulpturer som fanns nere i gruvan. Det måste ha tagit otroligt lång tid att göra dem. Vi fortsatte sedan neråt i gruvan och kom till ett enormt stort kapell som heter Heliga Kinga kapell. Guiden berättade för oss att det hade varit två män som byggt det stora kapellet själva. Det tog ungefär 60 år att få det färdigt! Jag tror att de två männen antingen hade det väldig tråkigt eller så brann de för sin religion väldigt mycket.

När vi kom ytterligare en bit ner i saltgruvan fanns det, till min förvåning, en liten affär där man kunde köpa dricka och mat samt en souvenirshop. När vi kom dit var det väldigt ont om tid så vi var tvungna att skynda oss till hissen som skulle ta oss upp igen. Hissen var en kabin som var ungefär ett par meter i diameter och eftersom vi åkte ungefär 9 stycken i varje kabin så det var väldigt trångt.

Detta är de minnen jag tycker bäst om ifrån vår Polen resa 2011.