Joseph Conrad skolan
Besöket på Joseph Conrad skola, onödigt?
Vi hade gått i ungefär en kvart innan jag kunde skymta skolan. Det jag hade sett av staden Tychy på vägen dit hade inte imponerat på mig. Det kändes som att jag hade hamnat i någonslags slum. Det var höga betonghus med skruttiga färgglada ballkonger. Skolan var väldigt stor och målad grå. Den var egentligen ganska fin. Det fanns en stor basketplan men det var ingen som spelade där. Runtomkring var det väldigt grönt med mycket blommor, träd och gräs. Det var en fin dag med varmt, skönt väder. På skolan var det små barn som hade ritat bilder och det satt galler runt fönsterna, på något sätt påminde det mig lite om ett fängelse. Det fanns även en liten lekplats där vissa började gunga.
Vi delades upp i grupper och min grupp började med att lyssna medan två elever berättade om staden Tychy. Det var lite svårt att höra vad det var de sa för deras engelska var ganska dålig. Dessutom var det en ringklocka som ringde jättehögt hela tiden. Det var också en klass med barn som skrek och skrattade utanför. Väggarna var papperstunna och det blev inte direkt bättre av att läraren som var med oss inne i klassrumet började skrika på dem... Efter deras redovisning fick vi göra ett litet kryss för att se om vi hade lyssnat på det som de hade berättat, det gick sådär för mig.
På väg till nästa ställe kollade jag runt lite i skolan. Den var ganska sliten och det kändes inte jättefräscht. På väggarna satt det bilder på klasserna. Det var väldigt små klasser med bara cirka 8 elever i varje. Själv hade jag tyckt att det hade varit väldigt tråkigt att ha det så. Det stod även Gymnasia på en vägg men jag tror att det var nedlagt… Hela skolan var väldigt stor men det verkade inte gå så många där. Det kändes nästan lite kusligt. Jag undrade varför det varit så många som slutat, för det måste ju ha varit ganska många som gått där när skolan byggdes.
När vi kom fram till klassrummet vi skulle vara i så fick vi sitta och försöka förklara saker för varandra på engelska. En del parades ihop med polska ungdommar men de flesta av oss fick sitta och prata med varandra. Detta kändes väldigt onödigt, jag hade mycket hellre gjort något roligt, kanske lärt mig att säga något på polska. När vi väl hade gjort det så hade vi lite fritid på skolgården. Då tog vi många kort och slappade samtidigt som solen stekte mot huden, det var roligt och skönt.
Efter ett tag kom en kvinna och hämtade oss eftersom vi skulle gå och äta lunch i deras matsal. Hon visade först in oss i skolan och sedan fick vi gå i en massa gångar och genom ett dagis. Det kändes lite konstigt, borde de inte ha en lite större, bättre väg till matsalen? Matsalen var i alla fall väldigt ljus med stora fönster som vette ut mot någonslags innergård. Det var högt i tak och det hängde ner stora fägglada blommor. Det fanns ungefär fyra normalstora höga bord. Resten var jättesmå. Hela matsalen kändes väldigt mycket dagis och jag blev lite äklad av att vara där inne för jag vet hur fräscha småbarn är när de äter… Jag inbildade även mig att det luktade konstigt.
Vi satte oss vid ett stort bord och snart kom det en mattant och serverade oss någonslags soppa. Jag var förväntansfull och undrade hur den skulle smaka men fick en chock när jag tog den första skeden. Soppan var vidrig, den hade en konstig smak som jag inte kan beskriva men den påminde lite om kräk och konsistensen var inte heller direkt fantastisk. Jag åt nästan inget av den, fast som tur var visade det sig att det bara var förrätten. Vi skulle få pommesfrittes och schnitzel också. Så jag ställde mig i en kö och väntade. Det tog ganska lång tid för maten hade tagit slut så de höll på att laga ny, men tillslut fick jag äntligen min mat och den var jättegod! Det enda som var synd var att saften som vi fick till var motbjudande. Den var ljummen med små frukt- och bärbitar i. Usch! När vi alla hade ätit klart så skulle vi gå tillbaka till vårt hotell igen för att sedan ta bussen därifrån till en potatisfest med de polska ungdomarna från skolan.
Mitt intryck var att de polska ungdomarna verkade vara trevliga men att de nästan inte kunde någon engelska alls. Det tyckte jag var väldigt märkligt. Vi har ganska mycket engelska här i skolan i Sverige och det tycker jag är bra, för annars blir man ganska handikappad när man är utomlands. Det var lite spännande att se hur de hade det på skolan, men mest kändes det bara som att vi slösade bort tid som vi kunde använt till något annat i stället. Själva skolan var inte så fin tycker jag, den kändes ganska gammal och tom. Jag är glad att jag går på Linnéaskolan! Fast skolgården och omgivningarna var väldigt fina. Potatisfesten var jättekul. Det var god fika, lustig dans och stafetter där vi vann alla! Jag tycker att vi kunde hoppat över besöket på skolan och bara varit på potatisfesten. Där kunde vi istället lekt lekar och pratat med ungdomarna. Jag tror att det hade varit mycket bättre.
Auschwitz, överraskande och (o)verkligt.
Jag kan inte beskriva hela vistelsen i Auschwitz för det går inte. Därför har jag valt ut några speciella ögonblick att skriva om…
Mitt första minne från besöket var när vi anlände till Auschwitz med buss. Då blev jag så förvånad, det såg inte alls ut som jag hade förväntat mig. Det var mycket gräs och stora träd, på något sjukt sätt var det vackert... Vi gick igenom en allé och kom in i ett hus där vi fick hörlurar och en liten mp3. Vi skulle höra vår guide i den. Jag valde den svenska guiden så att jag skulle förstå allt. När vi kom ut på själva lägret blev jag ännu en gång förvånad. Jag hade trott att det skulle vara låga lerhus, ojämn mark utan gräs och taggtråd. Men istället var det fint med tegelhus i två till tre våningar, mycket gräs och blommor som doftade gott tillsammans med den friska luften. Det var en ganska varm men lite mulen dag. Det var bra för det hade känts fel om det hade varit fantastiskt väder med strålande sol. Fast ändå var det svårt att tänka sig att något sådant hemskt skulle ha kunnat hända där.
Det som var allra hemskast och som jag kommer ihåg starkast från vistelsen var när vi kom in i ett rum med stora glaskuber över hela väggarna och i dem var det människohår. Innan människorna hade gasats eller duschats så hade de rakats av håret. Av håret hade det sedan blivit filtar eller kläder. Fast det hade blivit mycket över och det var en del av det som var där inne. Jag blev jätterädd när jag kom in där, mina ben började skaka och luften blev helt plötsligt väldigt tunn. Allt blev på riktigt då, när man såg allt detta hår som tillhört nu döda människor. Det är ju egentligen bara hår, men det var ändå så mycket mer. Som om någon hade tagit ifrån dem deras identitet.
Här är en annan sak som jag upplevde på lite samma sätt. Det var när vi gick igenom en korridor där det hängde tavlor med bilder och personlig information om människorna som hade varit på Auschwitz. På samma sätt som med håret så blev allt mer levande. I rummet med allt hår hade man sett något som hade tillhört dem och nu såg vi istället bilder på dem. Innan jag såg dessa bilder hade jag nästan inbillat mig att det inte var på riktigt, det var för fruktansvärt för att vara sant! Fast sedan när jag väl såg bilderna på dessa människor, på dessa vettskrämda människor, då gick det inte längre. Det som också var så hemskt och läskigt att se var hur länge de hade varit där, oftast var det inte speciellt länge. Man såg även vad de hade jobbat med innan och då var det som om man lärde känna dem. På slutet kom det bilder på kvinnor också. Fast först kunde jag inte se det för de hade blivit avrakade håret. Då kände jag mig väldigt elak på något sätt.
Allihop såg skräckslagna ut, deras ögon var uppspärrade och vissa såg nästan lite galna ut så rädda som de var.
När vi gick inne i husen och såg dessa saker så var vi tvungna att gå i trappor och alla trapporna gick som i vågor. Det var gråa stentrappor och trappstegen var alldeles nedtrampade efter alla som hade gått där. Jag visste inte om det var de som hade bott där medan Auschwitz var i bruk eller vi besökare som hade kommit dit nu efteråt som hade format dem så, men jag gissade på det förstnämnda.
Hela vistelsen i Auschwitz var väldigt obehaglig. Fast samtidigt var det inte lika hemskt som jag hade trott att det skulle vara. Detta tror jag berodde på att det ändå på något sätt var fint där. Det var absolut inte som jag hade förväntat mig men det var bara bra. Det som var värst var att se allt. Jag tyckte att guiden var jättebra och jag lärde mig otroligt mycket av det här besöket. Därför tycker jag också att det är väldigt bra att vi åkte hit med skolan och såg det med egna ögon. För man hade antagligen inte gjort den här resan själv annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar