MITT BESÖK I AUSCHWITZ

En vacker morgon i industristaden Tychy vaknar jag som hastigast upp ur min hotellsäng då en vän ivrigt hoppar vid min sida. Utanför fönstren hörs ljudet av bilar och solens svaga strålar kämpar sig upp längst horisonten. Trots bussresan föregående natt känner jag mig förvånansvärt utvilad och lyckas efter ett tag sätta på mig några alldagliga kläder och vandra ner för trapporna till hotellobbyn. Där väntar en snirklig kö som förr eller senare skall leda mig till frukosten som dukats upp på ett långbord. Framför mig kan jag skymta nybakat bröd, vindruvor, sallader av olika slag och några varmrätter. Jag känner hur det kurrar till i magen och hur den ljuvliga doften av bröd och pannkakor slingrar sig uppför mina näsgångar. En dryg kvart senare springer jag mätt och belåten upp till hotellrummet för att packa ihop de sista sakerna. Jag låter blicken svepa en sista gång över rummet innan jag slutligen stänger dörren och beger mig ner till de andra för att sedan kliva in i dubbeldäckaren. Dagens mål är att besöka koncentrationslägren Auschwitz och Birkenau. Hur det ska gå det vet jag inte, allt jag vet är att det kommer bli en upplevelse jag sent kommer att glömma och att jag kommer att åka därifrån med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen.

När klassen kliver ur bussen hoppar jag åter ner på fast mark. Jag samtalar med några vänner och ställer mig sedan i gruppen jag tidigare delats in i. Bakom bussen skymtar jag en park och ett orangebrunt tegelhus. Bara synen av byggnaden tillsammans med den alltför välkomnande parken, där löv har fallit av från de enorma pilträden, ger mig kalla kårar. Detta beror endast på de kunskaper jag redan skaffat mig i skolan under de tillfällen vi läst om förintelsen och Auschwitz. Vetskapen om att miljontals människor dött bakom fasaden framför mig fick mig att överväga att kanske stanna utanför, men samtidigt kunde jag inte förmå mig med att stänga ute nyfikenheten och att inte få se det läger som gått till historien för dess grymhet och organiserade uppbyggnad.

Det dröjde inte länge förrän vi alla tilldelats hörlurar och en liten apparat, vilka skulle ge oss möjligheten att bättre höra det guiden berättar för oss. Snart står jag också framför skylten med välbekant text som lyder; ”Arbeit macht frei”. Jag kliver över den nästan målade linjen mellan frihet och fångenskap samtidigt som jag förbereder mig på orden jag kommer att få höra och på de vyer jag kommer att få se.

Marken jag går på känns ostadig, nästan vinglig. Jag tittar ner och under fötterna mina höjer sig en gammal och välanvänd gångväg. Den täcks av sand och här och var kan jag se gammal marksten som kikar upp med jämna mellanrum. Guiden för oss vidare till ett tegelhus som tilldelats namnet ”Block 4”. Där inne visas information om Auschwitz och några dokument gällande nazisternas planer kring lägret genom olika redovisningssätt. Det gör ont i ögonen av att se det enorma område där Auschwitz byggts upp på en utav de stora tavlor vi hänvisas till. Känslan av tomhet bara växer inom mig ju längre in i byggnaden vi kommer. När visningen slutligen rundas av då vi sätter fötterna vid ytterdörren och kliver ut i den friska luften, så vet jag att jag har ännu värre saker att vänta mig.

Med guidens röst i mina öron promenerar vi vidare till nästa block. Miljön runtomkring mig utstrålar inte bara fientlighet genom de dubbla elstängsel och vakttorn som omringar lägret, även de alla likadana tegelhusen anses skräckinjagande i mina ögon. De verkar nästan vara byggda just därför att passa Auschwitz design och funktion trots att de faktiskt funnits där och fungerat som en del i ett bostadsområde redan innan lägret kom till. Husen har placerats symetriskt och liknar spökhus i kontrast mot den vita himmelen, men allvaret börjar inte förens vi kliver över tröskeln till ”Block 5”.

”Block 5”ser ut precis som de andra byggnaderna på utsidan bara det att på insidan väntar något annat. Jag inklusive resten av uppmärksammande elever tilldelas den information om att tyskarna under förintelsens tid sparade på allt som hette duga och att inget utav de som judarna förde med sig till lägren skulle gå till spillo. Allt skulle användas i hopp om att Tyskland åter skulle ställas på fötter och dras ur den ekonomiska kris och det mörka träsk som de lyckats hamna i. Allt detta pågick samtidigt som landet erövrade marker och utövade innebörden av nationalsocialismens ideologi. Det som tyskarna bestulit från judarna förvarades i enorma magasin, ofta kallade ”Canada”. Därför radades nu stora bunkerliknande rum upp framför mig, som en illusion av hur originalmagasinen kunde ha sett ut. Varje rum gav oss möjligheten till att granska föremålen inuti genom stora glasrutor. Dessa rum fylldes av allt som judarna burit med sig inför deras förflyttning till lägret. Det var skålar, kammar, resväskor, proteser, kläder och glasögon. Jag fick se allt detta. Jag fick se personliga saker såsom skor, vilka har berövats från oskyldiga människor som senare antingen skulle gasas ihjäl eller få arbeta till sin död. Jag fick se skor som inte var större än min handflata, skor som tillhörde barn. Det värsta utav allt var nog ändå att se rummen som fyllts med människohår. Hår som klippts av från lik och från dem som sattes i lägret. Långa flätor och korta tussar låg därinne och äcklade mig. Det var knappt så att jag orkade titta. Hur kan man som människa beröva en annan människa på sitt hår och hur kan man sedan ha mage till att tillverka bl. a. sängkläder utav det, som andra människor i sin tur använder? Åsynen av allt detta hår gjorde mig illa till mods och fick mig sannerligen att inse det allvar som förintelsen burit med sig.

Nästa tegelbyggnad som tonar upp framför mina allt mer sorgsna ögon har tilldelats numret 11, dess fullständiga namn blir alltså ”Block 11”. I denna byggnad har rum från tiden då Auschwitz fortfarande var i bruk bevarats. Jag inklusive resten av min grupp vandrar efter guidens fotspår längst en långsmal korridor. Längst med de klaustrofobiska väggarna, som nästan verkar röra sig likt en magnet i riktning mot min kropp, har dörrar placerats med täta mellanrum. Jag stannar upp då och då för att titta vad som gömmer sig bakom dörrarna. Små och stora rum det är vad jag ser. En del rum har fyllts med våningssängar, andra har fungerat som kontor till de SS-män som vistats i lägret. Rummen är sorgsna och känslan smittar av sig på mig. Sängarna står tätt intill varandra, men till min förvåning har en tunn madrass, bestående utav en tygsäck som stoppats med halm, slarvigt lagts över träplankorna. Byggnaden luktar unket och jag mår nästan illa då jag lunkar ner för trapporna till källaren för att sedan på en gång uppfatta den låga takhöjden och känslan av instängdhet. Källaren har att bjuda på just det som jag fruktade, instängdhet i form av celler. Jag börjar med att passera hungercellerna, celler där fångar som orsakat nazisterna missnöje eller brutit mot reglerna placerats för att hungra, ofta till sin död. Nästa celltyp som introduceras är de sk. mörkercellerna. I mörkercellerna var det kolsvart och här kunde fångarna spendera flera dagar utan större tillgång på mat och ljus. Den tredje och sista cellen var ytterst liten och ordet som klingade i mina öron var kusligt. I cellen framför mig har hundratals fångar torteras. Ordet som guidens stämband valde att uttala var ståcell. Ståcellen hade en area på en kvadratmeter och dess väggar bestod av tegel som sträckte sig ända från golv till tak. Här fick fyra till fem fångar spendera sina nätter ståendes, ihopträngda och livrädda. När gryningen slutligen nalkades släpptes de fria ur cellen och begav sig ut ur lägret för extremt långa arbetspass. Sömnbristen var ännu en bidragande faktor till att deras kroppar försvagades markant. Så småningom gav de upp och lät sina själar befrias från lägret.

Efter en liten paus leds vi vidare till en öppen plats mellan två husrader där en mur befinner sig. Framför ”Arkebuserings Muren”, som den valts att kallas, ligger blommor i mängder. Guiden berättar för oss att muren används som en slags minnesplats för de människor som avrättats i lägret. Färgerna som blommorna utgjorde i den annars så dystra och färglösa omgivningen gav mig en känsla av värme. På något sätt så symboliserade blommorna kärlek och omtanke åt människorna som behandlats sämre än djur innan slaktning. Det fanns så många människor som hade brytt sig om personerna som sattes i koncentrationslägret. De hade haft familj, vänner och ett hem som förstörts av nazisterna som inte kunde acceptera deras folkslag och ursprung. Ståendes där framför muren får jag också reda på att marken under min kroppsvikt fungerat som en särskild avrättningsplats. Det är nästan så att jag kan höra skriken från människorna när de ser sina familjemedlemmar mördas för att sedan själva möta samma öde. Husens igenspikade fönster som täcktes till det syfte att mörklägga grymma avrättningar för kvarstående omgivning, fick mig att känna mig en aning utsatt. Som om att jag precis som de tillfångatagna skulle träffas av nazisternas pistolskott eller drabbas av liknande avrättningsmetoder…

Guideturen börjar sakta men säkert att lida mot sitt slut och endast en utav lägrets många sektioner återstår att visas. Under kriget hade de flesta gaskamrar i Auschwitz förstörts av tyskarna själva, detta för att undanröja bevis. Endast en gaskammare hade bevarats och just denna skulle vi få kliva in i. Byggnaden var av grå sten och på taket syntes en enorm skorsten som släppte ut den rök som bildades då liken brändes i krematoriet bredvid själva gaskammaren. Misstänksamt sätter jag foten innan för tröskeln. Skulle jag verkligen självmant kliva in i en gaskammare där människor stått nakna i kylan i hopp om att få duscha och sedan till sin förvåning upptäcka att gas bildats i kammaren? Gas som gör det omöjligt att andas. Hur som helst så kunde jag inte motstå att kliva in i kammaren, jag ville ta del av historien och se hur en verklig gaskammare konstruerats. Kammaren bestod utav ett enkelt grått rum utan fönster, som gjorde det omöjligt för fångarna att uppfatta vad som verkligen föregick då ljuset släcktes. Ovanför mitt huvud syns luckor där Zyklon B kristallerna släppts ner av en noga skyddad man med gasmask och handskar. På rummets väggar kan jag se klösmärken som uppkommit efter det att kristallerna släppts ner och människorna i panik börjat klättra hejdlöst över varandra och längst väggarna i hopp om att nå den friska luften i taket. En rysning sprider sig genom min kropp när jag ser de inristade markeringarna och jag kunde inte på något sätt beskriva avsmaken jag nu kände. Genom en dörröppning träder jag in i ett mindre krematorium. Jag nästan ignorerar de enorma ugnarna framför mig och smiter ut ur byggnaden. Väl ute väntar vi en stund innan vi slutligen får lämna ifrån oss hörlurarna och bege oss hemåt.

När jag troligtvis för en sista gång vandrar under valvet som tidigare idag välkomnat mig tidernas värsta dödsläger känner jag mig uppslukad och tom. Auschwitz var en plats som jag skulle beskriva som värre än helvetet. Den enda utväg man erbjöds ur lägret var döden, det var en sak som var säker. Det kändes som om att jag nyss vaknat upp ur en mardröm som inte bara var skräckinjagande utan också sann. En sak visste jag när jag satte foten på andra sidan valvet, jag skulle aldrig låta besöket i Auschwitz falla i glömska, aldrig någonsin.