Före, i och efter Auschwitz

Dagen startade på hotellet i Tychy 06:58 då väckarklockan på min mobil gick igång. Ungefär 2 minuter senare orkade jag gå bort till bordet och stänga av den, eftersom jag förstod att den inte skulle sluta låta av sig själv. Vi i rummet var nära att somna om igen, inte konstigt eftersom ingen av oss hade sovit mer än två timmar förra natten på bussen, men efter ett tag kom en förälder och påminde oss om uppstigning. Vi hasade oss ner till frukosten. När man fick äta lite mat blev kroppen och sinnet genast piggare och matsalen fylldes med ljud från allt vaknare elever. Efter maten gick vi upp till vårt rum och började packa ihop våra ägodelar. Rummet såg och lukta redan efter en natt som en soptipp. Läsk var ut spilld på heltäckningsmattan och fuktiga badkläder från gårdagen hängde över tv:n. Efter ett tag hittade vi alla saker och tog med oss väskorna ut till bussen. Vårt nästa stopp var Auschwitz.

Vi klev ut på en parkering omgiven av gröna träd och med solen i ansiktet. Fundersamma om vi kommit rätt fick vi reda på att koncentrationslägret låg cirka 500 meter bort. Vi gick in i ett hus som jag kom ihåg väldigt lite av på grund av att jag blev stressad alla människor. Jag tog emot ett par hörlurar så jag skulle höra guiden tydligt och gick ut ur huset, in till Auschwitz. Det första intrycket var svårt att ta åt sig och det var en nästan en liten nervös stämning i gruppen som började röra sig mot porten med en av världens mest kända skyltar. Allting hade en grå ton och taggtrådsstängslet runt om såg otroligt skräckinjagande ut. Stora baracker tornade upp sig på sidorna och sde såg ut att komma närmare. Vi började med att gå in i barack nummer sex där det var utställningar om fångarnas ankomst till Auschwitz. Detta var dock ingen ny information. Det som var mest spännande var att titta på hur huset var uppbyggt. Enkla trägolv med betongväggar och i vissa rum även en kamin. Jag gissar att det var runt 150 personer inne i byggnaden samtidigt, och det måste varit trångt. När det bodde som mest judar i en barack kunde de vara över 1000 personer samtidigt.

I nästa barack var en utställning på saker som hittats i lägret. Huset såg lika dant ut som det första, men den här utställningen var på något sätt både läskigare och mer gripande. När vi klev in gick vi direkt upp för trappan in i en lång korridor. På ena sidan om oss var ett berg av hår, hår från judar, hår som skulle användas till filtar i den tyska armén. Det blev en konstig känsla, delar från människor som bott i Auschwitz låg i drivor. Det blev mycket tyst, efter att alla kommit in i rummet och det enda som hördes var lite knakande från golvet. Men det som jag fick mest intryck av, var rummet med alla proteser. Tanken man fick direkt var hur jobbigt det måste varit att ha protes på den tiden. Sedan kom också tanken om hur länge en person med protes kunde leva i ett koncentrationsläger.



Vi gick ut på gårdsplanen igen, det var på ett sätt oturligt att det fortfarande var sol för man började tänka sig bort till andra ställen. Nu skulle vi gå bort till en liten gaskammare. Denna var tidig bygd, och därför inte inredd med vattenrör och krokar för att hänga upp kläderna på, som det var i Birkenau. På väggarna kunde man se rivmärken på de grå väggarna och man kunde känna deras panik när de förgäves försökt komma undan gasen. Senare på dagen åkte vi till Birkenau. Där var det mest att titta och förstå hur stort det var egentligen, för nästan alla hus var borta och gaskamrarna var ju sprängda. Men det var helt otroligt hur stort det var, det var en kvarts vandring från ena till andra änden. Man kunde mycket tydligt se hur man hade effektiviserat förintelseprocessen. T.ex. så ledde tågrälsen hela vägen in i lägret och två gaskammare var direkt kopplade till stationen. Sedan packade vi in oss i bussen och åkte mot Krakow.

Efter lite trassel lyckades vi komma fram till vårt boende, det var ett väldigt mysigt vandrarhem i bastant trä. Vi åt en gemensam middag på ett ganska trevligt ställe, oturligt nog levde maten inte upp till stämningen. Tillbaka på hotellet skulle vi ha en gruppkonversation om Auschwitz och sedan var det läggdags. Det var under den diskussionen som man började samla ihop dagens tankar och när jag gick till sängs hade jag många ord och känslor i huvudet, varav några var: brutalt, sinnesjukt och mycket medlidande.