Min upplevelse i Auschwitz och Birkenau

Min upplevelse i Auschwitz och Birkenau

Det finns inga ord för att beskriva det som hänt i Auschwitz. Alla människor som blev dödade, utan anledning. Jag blev chockad över hur ett så litet läger kunnat döda flera hundra tusen människor.

Vi var inne i de olika blocken och i ett stort glasrum fanns håret, två ton av sju. Det gjorde mig illamående. Allt kändes så verkligt, som om man rörde håret skulle man känna närvaron från människorna som burit det. Tyskarna hade tagit håret och gjort tröjor av det. Otäckt att bära tröjor som var gjorda av hår från dödade människor.

Jag kände mig nedstämd när jag gick där mellan husen. Jag tittade på människor som pratade och skrattade. Mitt i all känslomässig förvirring blev jag irriterad. Kan de inte visa respekt!?

När vi var inne i blocket med bestraffningscellerna, fick vi se rivmärken på väggen. Där hade judarna blivit bestraffade för att de inte orkat arbeta eller kanske pratat högt med någon. Fyra personer på en gånger en meter i fyra veckor. Åter igen ställer jag mig frågan ”Kan man dö av att få ett psykiskt sammanbrott?” Jag menar kan man dö av att bli galen?

Det var svårare att ”ta in” det som hänt i gaskamrarna. Det kändes inte lika verkligt. Jag försökte förstå att här hade människor klätt av sig, inte haft en aning om vad som väntade. Fått gå in i rummet med de kalla betong väggarna, ljuset släcktes och rummet fylldes med giftgas. Jag förställde mig deras panik när de inte fått luft, hamrat och rivit på väggarna. Det som får det att svida i mig är deras accepterande. Som om” Okej vi är värdelösa, därför förtjänar vi att dö”. På bilder och filmer hade de sett så ynkliga ut, så svaga och hjälplösa.

Efter besöket i Auschwitz fick vi åka vidare till Birkenau. Jag satt och tittade ut genom fönstret och Kent strömmade från mina hörlurar ” De jävlarna tog oss en efter en, de ljög och bedrog oss med sanningen.”

Birkenau var mycket större än jag föreställt mig. Stora baracker, en del av dem hade tyskarna bränt ner men många var väl bevarade. Det fanns långa järnvägspår där de lastat av judarna. De små vagnarna hade de fyllt med 80-100 människor. Det var som om vi skulle ta alla oss och lasta i en vagn.

Vi fick se platsen där de varje morgon räknades. Tre till fyra timmar tog det. Om någon försökt rymma blev alla straffade. Den bilden sitter kvar i mitt huvud, av när de fick stå och titta på medans rymmarna straffades.

Vi fick se barackerna där de sov, toaletterna, mera gaskammare. Jag visste att där jag gick hade människor dött, deras rester av ben låg kvar på marken.

Allt det här är väldigt svårt att förstå, även om jag tror att jag förstår är jag inte i närheten. Det människorna utsattes för är ofattbart. Hur de plågades dag för dag och andra bara kunde se på. För mig går inte det ihop. Även om judarna sågs som djur förstod väl människorna långt där inne att de gjorde fel?

Jag hoppas verkligen vi lärt oss något av det här, och för det vidare så det inte händer igen!

Av: Jasmin