Min upplevelse i Auschwitz

Jag visste redan att det skulle bli jobbigt, men inte så här. Det här är bara början av min historia, men det är bäst att jag tar det från början.

Det började med att jag satt på bussen med min härliga klass, jag tittade ut från det smutsiga buss fönstret och såg att det var alldeles grått och det såg väldigt sorgset ut, det kändes att man skulle förbereda sig på det som väntade.

Min lärare ville att vi skulle se en film och jag tänkte ”vad bra då behöver jag inte tänka på Auschwitz”, men precis då kom det upp två stycken pojkar på tv-skärmen och texten ”pojken med den randiga pyjamasen” jag kände ”nej jag klarar inte av en sådan film när vi ska dit” jag kände många svala tårar som rann ner från mina kinder.

Vi kom fram tillslut, men jag ville verkligen inte gå in. Så jag tvingade mina fötter att röra sig. Jag och mina vänner höll varandras händer och gick in, det här är bland det värsta man kan tänka sig i människans historia.

De hade taggtrådarna kvar, och rälsen där tågen åkte och lämnade av judarna för sitt livs värsta händelse som skulle ske i deras liv. Det var stora tegelhus som låg på rad, och marken var av stenar.

Man såg en skylt som det stod ”arbete ger frihet” och när jag igenom den fick jag så många känslor. Men det läskiga var att jag såg allting framför mig. Det var bara jag och judarna, alla turisterna, guiderna och mina vänner var borta. Det var som jag var inne i en annan värld. Jag tänkte att, den marken jag går på nu har någon blivit slagen, eller blivit dödade. Jag såg det så starkt.

Vi gick in i några hus, där dem hade satt upp bilder på tjejer, killar som hade dött i lägren det var riktigt hemskt. Man fick se hur mycket dem fick äta, man fick se vilka kläder de fick ha i lägren.

Men det hemska var att det fanns två ton hår, och hår väger nästan ingenting. Då bröt jag ihop, jag hade hållit inne så mycket för jag ville inte gråta, men när jag såg allt hår så brast allting, och det var riktigt skönt att få ut det.

Det fanns en byggnad, där judarna skulle få sitt straff. Det var vissa som fick stå vid en vägg i 3 veckor och ingen mat, helt sjukt! Man gick ner från en trappa så kom man till små celler, det var så trångt så man fick gå en och en. Man kände sig verkligen som en fånge som väntade på döden.