Vi anlände till Auschwitz, med buss, en sval höstmorgon. Grå, porösa moln täckte himlen och luften var frisk. Förväntansfulla och fundersamma stod vi alla samlade på parkeringen, ett stenkast bort från entrén. Snart började den stora, sorlande massan av människor att gå mot det som väntade. När vi kom in i den orangeröda tegelstensbyggnaden möttes vi av en väldig, pratande folkmassa som stod uppställd i en kö. I kön dirigerades man att plocka åt sig ett par hörlurar, som prydligt hängde på svarta klädhästar. När jag anlände till disken blev jag även tilldelad en svart radiosändare, i vilken jag kunde koppla in mina hörlurar.
Utanför huvudbyggnaden samlades vi alla på en dammig grusplan. Där ute, bland allt stojande, stod jag fundersamt med blicken vilande på taggtrådsstängslet och de många tegelstensbyggnaderna längre bort. Vår brunhåriga guide sa, på engelska med en avslöjande klang av polska, att vi skulle ställa in kanal sju på radiosändaren för att höra henne. De höga ljuden, av människorna runt omkring mig, trängdes bort och ur de mjuka, runda hörselkåporna strömmade guidens ord likt en melodi. Den mindre gruppen, vi delats in i, rörde sig snart bort emot det forna nazistiska lägret. Entrén till lägret utmärktes av en svart- och vit-randig bom samt en svart, hög skylt med texten ”Arbeit macht frei”. När jag passerat skylten märkte jag hur Auschwitz var likt en stad, en stad omgiven av skräckinjagande taggtrådsstängsel. Jag och de andra följde vår guide, vars röst strömmade ur hörlurarna, genom den ödsliga stad vi då vistades i. Vi gick snart in en renoverad sal, med grå väggar, där vi möttes av tavlor vilka illustrerade livet i koncentrationslägret. På golvet stod även bord, med glaslock, i vilka många dokument och brev låg. Jag hörde guidens ord, men kunde på något sätt inte ta till mig dem mitt i den människodominerade atmosfär jag befann mig i. Salar fyllda av tavlor och dokument, rörande livet i fångenskap, mötte vi även i de andra byggnaderna vi vistades i. Snart gick vi dock in i en byggnad där vi möttes av en lång, smal gång. Vid sidan av gången fanns dörröppningar täckta av glas, genom vilka man kunde se hur de stackars fångarna hade bott. Grunden för alla celler var ett kalt cementgolv och ett fönster, som släppte in en gnutta ljus. I vissa celler fanns våningssängar av trä och i andra fanns det endast ett hål för särskilda behov i golvet. Längst ner i gången, av celler, fanns ett par bås där vissa fångar hade fått stå, på en mycket liten area, flera nätter.
Ett par förskräckliga syner, vars motiv fortfarande sitter fastklistrat på hornhinnan, var de många glasburar som innehöll fångarnas tillbehörigheter. I en av dessa glasburar låg trassliga, hasselnötsbruna hårtussar från de oskyldiga människorna. Denna syn påverkade mig djupt, eftersom allt blev så otroligt verkligt. Innan, i rummen med tavlor och liknande, var det som en stor, djup avgrund mellan mig och faktumet att allt faktiskt inträffat. Dessa hårtussar, från fångarna, fick mig att lämna den surrealistiska värld jag tidigare befunnit mig i. En annan glasbur innehöll små barns kläder i mjuka tyg och pastelliga färger. Det gjorde ont att föreställa sig de små oskyldiga barnen, som sedan gasats ihjäl med sina mödrar. Jag ställde mig då frågan: hur kunde man beröva yngre barns liv när de nyss anlänt till denna värld? När jag såg dessa kläder och andra av fångarnas tillbehörigheter försökte jag föreställa mig hur de sett ut, hur det klätt sig och hur de levt innan de kom till lägret. Den tanken gjorde mig bara ännu mer tom när jag åter kom till faktumet att dessa människor, som varit precis som du och jag, blivit dödade av de mest inhumana människor som funnits i historien.
Vid slutet av vår rundtur i Auschwitz gick vi in i en låg, grå byggnad, med svarta spår av eld på fasaden. Byggnadens fönster var små och prydda av nät. Inuti byggnaden möttes vi av en stor, kal sal med betongväggar. En svag, unken källarlukt trängde in i mina näsborrar. Upptill längs ena väggen satt ett svart, tunt rör med små runda fästen in i betongmaterialet. Det var ur denna den dödande gasen hade strömmat ut mot dess offer. På betongväggarna såg man fasanväckande rivmärken, som människorna åstadkommit i försök att överleva. Detta var väldigt rörande att se, eftersom man gick in i ett rum där tusentals massmord hade skett. Luften gick ur mig och jag kände hur allas ord blev som en enda sörja. I mitt huvud dök det upp bilder av hur vettskrämda människor klättrade på varandra, klösandes på väggarna, i ett sista försök att överleva.
Efter den korta bussresan till Birkenau, tre kilometer från Auschwitz, möttes jag av den syn jag föreställt mig när jag tänkt arbetsläger. I mitt synfält fanns ett långt taggtrådsstängsel med ett stort gräsområde och massvis av träbaracker i bakgrunden. När vi gått igenom den avlånga huvudbyggnaden, med ett öppet valv för passerande tåg i mitten, kunde jag se allt tydligare. Området hade massvis av långa baracker i både trä och tegel samt många husgrunder och ensamstående skorstenar efter de forna barackerna nazisterna bränt ner. Runt det rektangulära området sträckte sig ett rostigt taggtrådsstängsel och på många ställen stod vakttorn, i väderbitet trä, utställda. Mitt i området fanns även en räls utsträckt, på vilken fångarna hade anlänt med tåg. Snart följde vi guiden in i en gråbeige barack i vilken många våningssängar i trä fanns. På det kala betonggolvet fanns en liten sexuddig judisk stjärna inristad. Denna lilla symbol berörde mig på så vis att jag verkligen kunde föreställa mig hur en undernärd, sorgsen fånge hade ristat in denna för att hedra sin religion och sin härkomst samt för att kunna titta på den för att bringa sig själv lite hopp. I en annan barack vi besökte fick vi även se en grå länga i sten med massvis av hål, där fångarna hade fått uträtta sina behov.
Block 16a är en barack jag särskilt minns. I den hade nämligen de små oskyldiga barnen fått bo. Inuti detta block fanns tre våningar av små plattformar, med vitgrå tegelvägg utmed ena kanten. På dessa brädplattformar hade barnen, i trängsel, fått vistas och sova. Barnen som sov på plattformen längst ner hade dock fått sova på stengolv, vilket var hemskt att se. Deras badrum bestod av fyra små hål, vid varje kortsida av rummet, där de hade fått gå på toaletten. Det var ohyggligt att få se hur små barn hade fått leva på ett sådant förskräckligt vis och att få se hur de bland sjukdomar och annat hade fått trängas på en liten, tunn brädyta utan sina föräldrar.
På slutet av rundturen i Birkenau fick vi gå igenom badet. Vi gick genom stora, ljusa rum, på ett podium i plexiglas, och fick av vår guide höra om hur fångarna fått lämna ifrån sig sina värdesaker och kläder för att sedan duschas och rakas. Jag fick snart syn på föremål som korgar, pengar, foton, nycklar och papper som fångarna fått lämna ifrån sig. Vid slutet av badet fanns stora anslagstavlor med föråldrade, personliga foton i svartvitt och sepia, som fångarna haft med sig från sitt tidigare liv. Under fotona stod namn och släktnamn på människorna som prydde bilderna. Det var intressant och berörande att se dessa bilder eftersom man fick en inblick i att dessa människor levt och varit som vilka som helst från början, men att de sedan på grund av deras religion eller åsikter blivit bortförda till ett läger där de antingen skulle gasas eller arbeta till döds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar