Två stunder som stannar kvar

Jag har valt att skriva om två tillfällen från vår resa. Självklart fanns det fler speciella ögonblick, men dessa två stack enligt mig ut ur mängden. Jag hade, som ni snart kommer att få läsa, väldigt roligt på resan, men samtidigt bar vissa stunder på ett djupt allvar.

Skolbesöket i Tychy på Josef Conrad skolan var minst sagt en annorlunda upplevelse. Man märkte klart och tydligt skillnader mellan vår och deras kultur. Skolbyggnaden var till formen som vilken skola som helst, däremot var den inte i det bästa skicket. Den behövde definitivt en ganska stor renovering om man granskade den med våra svenska ögon, men samtidigt var väggarna fulla av historia. Det syntes på miljön att skolan funnits länge. På huvudtrappans väggar hängde fotografier som föreställde skolans många generationer av elever. Hela skolan andades personlighet, den hade en hemtrevlig aura omkring sig. Det var häftigt.

Eleverna var väldigt trevliga, de var däremot inte speciellt sociala. Förmodligen berodde det på blyghet. I skolan fick vi gå en rundvandring som leddes av några elever, de visade oss alla salar och skolgården. Vi fick också lyssna på en presentation om staden Tychy. Efter det fick vi lite fritid på skolområdet där vi tog massvis med foton och pratade med några polska elever.

Efter skolbesöket åkte vi iväg till en Potatisfestival tillsammans med skolans elever. Först fick vi åka buss i en halvtimma. Under bussresan passade många av oss på ta igen lite förlorad sömn. Väl framme stapplade vi ut på en grusplan. I sommarvärmen gick vi vidare in i en ”semesterby” där de polska eleverna och lärarna hade dukat upp bord fulla av mumsiga bakverk. Jag smakade på nästan allt som bjöds, det var väldigt gott. Sockerchocken fick mig att piggna till och jag blev extra sprallig, vilket faktiskt passade ganska bra eftersom det var dags för eftermiddagens aktiviteter.

Vi spelade beachvolleyboll och dansade till hög musik, det var riktigt festligt! Solen stekte riktigt härligt och alla hade allmänt trevligt. Det utspelades också en liten tävling mellan svenska och polska elever. Vi tävlade i stafetter av alla dess slag. Vi var oslagbara! Det kunde i och för sig ha berott på att de vi tävlade mot var några år yngre, men svenskarna förblev i vilket fall vinnare!

Därefter serverades vi en Polsk traditionell rätt bestående av potatis och korv. Se där, nu förstod vi varför denna happening kallades Potatisfestival! En av lärarna förklarade att detta var en maträtt som de bara åt en gång om året. Det smakade rätt så gott, även om jag måste medge att jag ätit godare!

Sedan började bussarna köra tillbaka oss till hotellet. Jag och några andra valde att stanna kvar en stund för att vara med i en volleybollmatch mot våra polska vänner. Det var en vild match som gav upphov till många skratt, polackerna var absolut värdiga motståndare. Här finns det säkert minst två olika versioner på hur matchen slutade, beroende på vem du frågar. Vissa skulle säkert säga att vi vann en överlägsen seger, medans andra skulle påstå motsatsen. Min uppfattning är att reglerna var aningen annorlunda jämfört med de officiella och att bristen på erfarenhet av dessa i vårt lag gjorde att vi förlorade. Men bara med ett poäng!

Den tredje dagen, onsdagen, besökte vi koncentrationslägret Auschwitz. Detta var en känslosam upplevelse utöver det vanliga. Det starkaste minnet jag har ifrån Auschwitz var när vi gick in i rummet som innehöll barnskor. Min blick svepte bara snabbt över de små skorna. De var så små! Med ens kunde jag föreställa mig de små barnen framför mina ögon. Därefter var det enda jag ville; att komma ut därifrån!

Anledningen till att jag reagerade så strakt tror jag kan ha varit att jag har en lillasyster på snart sex år. Barnskorna i montern och bilderna som poppade upp i hjärnan av hennes skor hemma i hallen gjorde helt enkelt att min hjärna kopplade ihop två och två. Jag älskar mina syskon mer än allt i världen och det blev bara för mycket. Det är svårt att beskriva känslan exakt. När jag insåg att skorna hade tillhört barn, riktiga små barn med små söta fingrar och tår, ett barn som min syster. Ja, då blev jag som en zombie. Jag liksom frös till lite och förblev rätt ofokuserad resten av rundvandringen.

Innan det här speciella tillfället tyckte jag att all information och alla bilder man fick till sig i Auschwitz var väldigt svårt att ta in, men efter att jag sett de små skorna blev det som ett blixtnedslag. Med ens insåg jag hur hemskt allt varit, och det var därför jag valde att skriva om just det här minnet, ögonblicket som öppnade mina ögon.