Besöket i Auschwits

Jag har valt ut några speciella tillfällen att skiva om som berörde mig lite extra eftersom det inte skulle fungera att skriva om allt jag fick vara med om under dessa overkliga timmar.

När vi först anlände till Auschwits läger nummer 1 med vår buss full utav skärpta och förväntansfulla ungdomar, så kunde jag knappt tro vad jag fick se när vi fick komma in i det allt för mytomspunna lägret. Vad jag fick se där inne var inte ens i närheten av hur jag hade föreställt mig lägret inne i min fantasi. Lägret såg ut precis som ett litet fattigare villaområde som man har sett i lite äldre filmer, orange aktiga, lite högre, två vånings hus byggda av tegel. Tanken jag fick när jag kom in var att de hemska sakerna man läst om i så många olika böcker knappats skulle ha hänt just här, omöjligt, det var ju ändå väldigt fint inuti lägret. Jag trodde från början att jag skulle bli väldigt berörd och känna mycket medlidande när jag klev innanför portarna, men det var precis tvärt om när man kom in, man förstod inte att alla fruktansvärda saker hade skett just precis där jag befann mig, känslan var obeskrivligt overklig.

Vi blev runt visade i Auschwits av en guide som man fick lyssna på genom ett par hörlurar och en svart liten dosa som man fick ställa in en kanal på så att man hörde rätt guide. Guiden visade oss de olika två våningshusen, de så kallade blocken, där det hade bott olika sorters fångar i för så länge sedan. De hade gjort om dem till små museer där de visade upp lite gamla ägodelar till några utav de fångar som en gång hade varit i Auschwits. Vi fick se bland annat hår, glasögon, proteser, gamla fång kläder och resväskor som hade blivit omhändertaget av se tyska soldaterna. Jag blev helt till mig när jag såg de olika ägodelarna, men framförallt de gamla resväskorna. Man gick förbi dem som om man såg något gammalt och tråkigt på ett museum, men för någon annan människa från den tiden, betydde just den resväskan så mycket mer. De hade kanske kommit till lägret i förhoppning om att få en framtid, men de hade ingen aning om vad som väntade dem. Jag stannade till och funderade lite grann, jag kunde se mig själv stå där i kön om att få lämna ifrån mig mina ägodelar, efter så många dagar i tåg utan varken mat, vatten eller att ha fått duscha, och att sedan få lämna ifrån mig det sista jag ägde, det var en obehaglig tanke. Jag rös till lite grann och gick vidare.





Vi gick vidare och tog en paus innan vi fortsatte till den enda gaskammaren som fanns i Auschwits. (det finns fler i Birkenau) Innan min grupp, som var den svenska, fick komma in, så fick vi stå och vänta på gruppen före. Hela gruppen stod spänt och väntade på att få se det som vi försökt föreställa oss så många gånger. Tillslut fick vi äntligen komma in i kammaren. Det var en förväntansfull och ganska tryckt stämning när vi klev över tröskeln in i den gråa, kalla gaskammaren. Det var som om jag frös till is när jag såg alla märken och hur fångarna hade försökt riva på väggarna för att komma ifrån det helvetet som väntade dem bara inom några minuter eller till och med sekunder. Jag stod bara helt förlamad och tänkte på hur många människor det är som har dött där inne. Man inbillade sig att man kände doften utav döden där inne. De få minuter jag var där inne hann det flyga så många olika tankar genom huvudet på mig. Jag tittade upp mot taket där de en gång hade slängt ner gasen en sista gången innan jag följde efter resten av gruppen ut.

Under min vistelse i Auschwits så fick jag se och lära mig så otroligt mycket. Jag tycker att det var bra att man fick se det med egna ögon och göra ett försök till att komma en liten bit närmare till att förstå hur fångarna hade det. Vistelsen var lärorik, men man kunde i förstå att förintelsen hade ägt rum just där. Antagligen var det just för att man var där med sina kompisar, så man fick en helt annan atmosfär än om man skulle vart där ensam, utan en enda människa som man kände, även att det var grönskande träd och gräs som växte där hade nos sin inverkan. Så som jag har föreställt mig det är när det är riktigt mulet och möjligtvis att det duggar eller regnar.

Jag tackar alla för ett värdefullt minne som jag kommer att bära med mig hela livet.

POLENRESAN - THE BUSSRESA

Jag inleder min reseskildring med den otroligt roliga bussresan till Polen. Den började på parkeringen på Linnéaskolan och sedan efter några minuter av pålastning av bagage, elever samt lärare och föräldrar. Sedan bar det av till Polen. Sedan satt vi där på bussen och spelade musik, pratade med varandra och hade kul. När den första etappen på vår resa kommit till sitt slut steg vi på färjan till Danmark, denna färja varade bara några minuter och var nästan enbart till för kisspaus, sedan var vi på dansk mark. Efter några roliga timmar med film och annat pladder så kom vi fram till färjan som skulle bära oss över havet till Autobahns hemland - Tyskland. På Autobahn gick det fort och trafiken flöt på. Men alla bra saker måste sluta någon gång t.ex. som att vi kom in i landet Polen.

Polen var ett fint land i sig, men vägarna var hemska. Måste säga att vägarna i Tyskland var rena himmelriket om man jämför med de polska vägarna. Efter en väldigt lång tid så började vägarna att bli bättre, vilket var bra för oss som ville sova. Vi kom fram till staden Tychy där vår vänskola Joseph Conradskolan finns. Där fick vi träffa eleverna och göra lite övningar med dem. Vi fick även smaka på deras skolmat…

Några dagar senare var det dags att resa hem igen vilket var tråkigt när man precis börjat bli hemmastadd på Hostels. Det gick väldigt snabbt att komma hem, som det brukar vara när man reser bort, men två-timmars färjan var rena tortyren. Det blåste -som tusan uppe på däck. Jag provade att kasta en slant utför båten men pengen blåste tillbaks. Det var också höga vågor som träffade från sidan gjorde att båten gungade kraftigt och nästan alla började känna illamående. Några av oss provade att gå fram och tillbaka och det var faktiskt väldigt roligt att se hur några av oss flög åt alla håll på grund av de höga vågorna. Innan vi visste ordet av det så var vi hemma i Ljungskile. Vi packade av våra saker och begav oss hem och nästan alla somnade tidigt den dagen och sov sedan långt in på nästa dag.

Joel Strannerdahl 9A

Ett minne för livet

Något som jag aldrig någonsin kommer att glömma från vår resa till Polen är besöket på koncentrations och förintelse lägren Auschwitz och Birkenau. Först insåg jag inte att vi faktiskt var där, men så fort jag såg de stora tegelbarackerna och den kända skylten ”Arbeit macht frei” så förstod jag att jag inte drömde, utan att jag faktiskt var där.

Dock så var det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade alltid trott att Auschwitz skulle vara enormt och ligga ute på ett fält som var proppat med olika baracker. Men när vi kom dit fick jag se ett ganska litet område med endast tegelbyggnader och allt omringat med taggtråd. Överallt hördes röster på olika språk och gruset som knastrade under hundratals fötter.

Under vår guide tur så fick vi gå in i vissa baracker varav en var bevarad i dess original skick. Vi fick se fängelsehålor och deras olika bestraffnings uppfinningar. Detta var otroligt sorgligt och hemskt, men jag kunde fortfarande inte tänka mig att detta verkligen har hänt, det var helt ofattbart! Det var en rätt fin dag, det var varmt och solen sken. Detta gjorde det även svårare att känna sorg på en så sorglig plats.

Vi fick se olika föremål som hittats efter förintelsen. Detta kunde vara allt från resväskor till äkta hår som obligatoriskt klipptes av vid fångarnas ankomst. Att se allt detta var väldigt rörande och speciellt när vi fick se bergen utav äkta människohår. Vi fick även se kläder, skor, resväskor m.m och när jag såg detta så stannade mitt hjärta upp för ett ögonblick. Ute i hallen var det säkert flera hundra tavlor uppsatta med bilder på olika fångar. Detta gjorde mig riktigt rörd, och en stund efteråt när vi pratade om dessa bilder så förklarades det att flera utav människorna var kvinnor! Detta hade jag ju inte sett på grund utav att alla människornas hår var bort rakat.

Vi fick se gaskamrarna och krematorierna, vi fick även se ugnarna som de brände liken i. När vi väl stod där inne i gaskammaren så tittade jag upp i taket igenom en fyrkantig lucka som stod öppen, jag såg den blåa himlen men i min hjärna så såg jag en man släppa ner de små diamantformade gastabletterna. Men trotts detta så kunde jag inte sätta mig in i fångarnas situation. Det var overkligt, jag tror att det bara är de som varit med om detta som kan förstå hur hemskt och fruktansvärt det faktiskt var.

Efter att ha sett det mesta på Auschwitz så åkte vi vidare till Birkenau, eller Auschwitz 2 som det även kallades. När jag kom dit så blev jag riktigt chockad eftersom Birkenau var precis som jag hade föreställt mig Auschwitz. Det var först en tegelbyggnad med ett valv, från valvet så gick det en järnväg rakt fram ut på ett helt enormt fält och på det fältet var själva lägret. Hela fältet var täckt med baracker gjorda i trä eller utav tegel.

Vi fick först se männens baracker som var gjorda i trä. Sängarna var små och sneda, bara för att fler skulle kunna dela på samma utrymme. Det var otroligt dåligt byggda baracker med stora glipor mellan väggarna och taket vilket gjorde det väldigt kallt inne i barackerna. Plankorna var inte noggrant fastspikade och inte utav den allra mest hållbara träsorten. Detta gjorde att plankorna på översta våningen i dubbelsängarna ofta gick sönder och då krossades helt enkelt människorna på nedersta våningen. På detta sätt omkom många människor.

Kvinnornas baracker var byggda i tegel men hade samma dystra inredning med små dubbelsängar som stod uppradade. Vi såg en del inristningar i väggarna och på sängarna och jag själv funderade en stund på vilka utav inristningarna som fångarna hade gjort, för antagligen så var det ju turister som hade gjort flertalet utav inristningarna.

Vi gick längs med den långa järnvägen och de höga staketen utav taggtråd. Längs med staketet var det stora vakttorn, där stod det varje dag vakter och iakttog fångarna medan de arbetade och slet som djur. Stigen var upptrampad och när man satte ner foten så rök det utav damm. Jag hade väldigt svårt att faktiskt inse hur många judiska fångar som marscherat på samma stig som jag gick på.

När vi hade kommit till andra sidan utav lägret så tittade jag tillbaka mot andra sidan. Där långt bort kunde jag se den stora byggnaden och flera bussar som stod parkerade längs med taggtrådsstaketet. Nu fick vi se ruiner efter gaskammare och krematorium. Men trotts att vi hade gått långt så skulle vi nu ännu en bit till. Vi tog oss bort till en byggnad där man tog uppgifter från fångarna och desinfescerade deras kläder. Det fanns även duschar där fångarna fick tvätta av sig innan de sattes i arbete. Vår guide berättade för oss hur fångarna fick vänta i flera timmar i en sal efter att de hade duschat. De var iskalla, nakna och inte ens en handduk kunde erbjudas. Där stod de och frös, timma efter timma.

Nu fick vi ta oss tillbaka till bussarna och det tog en stund att gå hela vägen tillbaka över detta enorma fält. På vägen tillbaka så tänkte jag mycket på det jag hade sett. Jag granskade det stora fältet som fylldes utav grupper som vandrade längs med det höga taggtrådsstaketet. För ett ögonblick så såg jag alla människorna som fångar, och hur de marscherade över fältet. Detta gjorde att jag fick en större inblick i hur det kunde se ut.

Jag var otroligt fascinerade över hur enormt stort det var. Birkenau var precis som jag trodde att ett typiskt koncentrationsläger skulle vara. Detta är en upplevelse som jag aldrig någonsin kommer att glömma och jag är hedrat att få ha sett detta med mina egna ögon för att själv kunna skapa en bild utav hur det var. Men precis som jag har nämnt tidigare så är det bara de som verkligen har varit med om detta som faktiskt kan förstå precis hur det var, det enda vi kan göra är att skapa en egen bild genom information vi har fått ta del utav. Men det viktiga är att förintelsen aldrig får glömmas bort.

Min vistelse i Auschwitz-Birkenau

Vi anlände till Auschwitz, med buss, en sval höstmorgon. Grå, porösa moln täckte himlen och luften var frisk. Förväntansfulla och fundersamma stod vi alla samlade på parkeringen, ett stenkast bort från entrén. Snart började den stora, sorlande massan av människor att gå mot det som väntade. När vi kom in i den orangeröda tegelstensbyggnaden möttes vi av en väldig, pratande folkmassa som stod uppställd i en kö. I kön dirigerades man att plocka åt sig ett par hörlurar, som prydligt hängde på svarta klädhästar. När jag anlände till disken blev jag även tilldelad en svart radiosändare, i vilken jag kunde koppla in mina hörlurar.

Utanför huvudbyggnaden samlades vi alla på en dammig grusplan. Där ute, bland allt stojande, stod jag fundersamt med blicken vilande på taggtrådsstängslet och de många tegelstensbyggnaderna längre bort. Vår brunhåriga guide sa, på engelska med en avslöjande klang av polska, att vi skulle ställa in kanal sju på radiosändaren för att höra henne. De höga ljuden, av människorna runt omkring mig, trängdes bort och ur de mjuka, runda hörselkåporna strömmade guidens ord likt en melodi. Den mindre gruppen, vi delats in i, rörde sig snart bort emot det forna nazistiska lägret. Entrén till lägret utmärktes av en svart- och vit-randig bom samt en svart, hög skylt med texten ”Arbeit macht frei”. När jag passerat skylten märkte jag hur Auschwitz var likt en stad, en stad omgiven av skräckinjagande taggtrådsstängsel. Jag och de andra följde vår guide, vars röst strömmade ur hörlurarna, genom den ödsliga stad vi då vistades i. Vi gick snart in en renoverad sal, med grå väggar, där vi möttes av tavlor vilka illustrerade livet i koncentrationslägret. På golvet stod även bord, med glaslock, i vilka många dokument och brev låg. Jag hörde guidens ord, men kunde på något sätt inte ta till mig dem mitt i den människodominerade atmosfär jag befann mig i. Salar fyllda av tavlor och dokument, rörande livet i fångenskap, mötte vi även i de andra byggnaderna vi vistades i. Snart gick vi dock in i en byggnad där vi möttes av en lång, smal gång. Vid sidan av gången fanns dörröppningar täckta av glas, genom vilka man kunde se hur de stackars fångarna hade bott. Grunden för alla celler var ett kalt cementgolv och ett fönster, som släppte in en gnutta ljus. I vissa celler fanns våningssängar av trä och i andra fanns det endast ett hål för särskilda behov i golvet. Längst ner i gången, av celler, fanns ett par bås där vissa fångar hade fått stå, på en mycket liten area, flera nätter.

Ett par förskräckliga syner, vars motiv fortfarande sitter fastklistrat på hornhinnan, var de många glasburar som innehöll fångarnas tillbehörigheter. I en av dessa glasburar låg trassliga, hasselnötsbruna hårtussar från de oskyldiga människorna. Denna syn påverkade mig djupt, eftersom allt blev så otroligt verkligt. Innan, i rummen med tavlor och liknande, var det som en stor, djup avgrund mellan mig och faktumet att allt faktiskt inträffat. Dessa hårtussar, från fångarna, fick mig att lämna den surrealistiska värld jag tidigare befunnit mig i. En annan glasbur innehöll små barns kläder i mjuka tyg och pastelliga färger. Det gjorde ont att föreställa sig de små oskyldiga barnen, som sedan gasats ihjäl med sina mödrar. Jag ställde mig då frågan: hur kunde man beröva yngre barns liv när de nyss anlänt till denna värld? När jag såg dessa kläder och andra av fångarnas tillbehörigheter försökte jag föreställa mig hur de sett ut, hur det klätt sig och hur de levt innan de kom till lägret. Den tanken gjorde mig bara ännu mer tom när jag åter kom till faktumet att dessa människor, som varit precis som du och jag, blivit dödade av de mest inhumana människor som funnits i historien.

Vid slutet av vår rundtur i Auschwitz gick vi in i en låg, grå byggnad, med svarta spår av eld på fasaden. Byggnadens fönster var små och prydda av nät. Inuti byggnaden möttes vi av en stor, kal sal med betongväggar. En svag, unken källarlukt trängde in i mina näsborrar. Upptill längs ena väggen satt ett svart, tunt rör med små runda fästen in i betongmaterialet. Det var ur denna den dödande gasen hade strömmat ut mot dess offer. På betongväggarna såg man fasanväckande rivmärken, som människorna åstadkommit i försök att överleva. Detta var väldigt rörande att se, eftersom man gick in i ett rum där tusentals massmord hade skett. Luften gick ur mig och jag kände hur allas ord blev som en enda sörja. I mitt huvud dök det upp bilder av hur vettskrämda människor klättrade på varandra, klösandes på väggarna, i ett sista försök att överleva.

Efter den korta bussresan till Birkenau, tre kilometer från Auschwitz, möttes jag av den syn jag föreställt mig när jag tänkt arbetsläger. I mitt synfält fanns ett långt taggtrådsstängsel med ett stort gräsområde och massvis av träbaracker i bakgrunden. När vi gått igenom den avlånga huvudbyggnaden, med ett öppet valv för passerande tåg i mitten, kunde jag se allt tydligare. Området hade massvis av långa baracker i både trä och tegel samt många husgrunder och ensamstående skorstenar efter de forna barackerna nazisterna bränt ner. Runt det rektangulära området sträckte sig ett rostigt taggtrådsstängsel och på många ställen stod vakttorn, i väderbitet trä, utställda. Mitt i området fanns även en räls utsträckt, på vilken fångarna hade anlänt med tåg. Snart följde vi guiden in i en gråbeige barack i vilken många våningssängar i trä fanns. På det kala betonggolvet fanns en liten sexuddig judisk stjärna inristad. Denna lilla symbol berörde mig på så vis att jag verkligen kunde föreställa mig hur en undernärd, sorgsen fånge hade ristat in denna för att hedra sin religion och sin härkomst samt för att kunna titta på den för att bringa sig själv lite hopp. I en annan barack vi besökte fick vi även se en grå länga i sten med massvis av hål, där fångarna hade fått uträtta sina behov.

Block 16a är en barack jag särskilt minns. I den hade nämligen de små oskyldiga barnen fått bo. Inuti detta block fanns tre våningar av små plattformar, med vitgrå tegelvägg utmed ena kanten. På dessa brädplattformar hade barnen, i trängsel, fått vistas och sova. Barnen som sov på plattformen längst ner hade dock fått sova på stengolv, vilket var hemskt att se. Deras badrum bestod av fyra små hål, vid varje kortsida av rummet, där de hade fått gå på toaletten. Det var ohyggligt att få se hur små barn hade fått leva på ett sådant förskräckligt vis och att få se hur de bland sjukdomar och annat hade fått trängas på en liten, tunn brädyta utan sina föräldrar.

På slutet av rundturen i Birkenau fick vi gå igenom badet. Vi gick genom stora, ljusa rum, på ett podium i plexiglas, och fick av vår guide höra om hur fångarna fått lämna ifrån sig sina värdesaker och kläder för att sedan duschas och rakas. Jag fick snart syn på föremål som korgar, pengar, foton, nycklar och papper som fångarna fått lämna ifrån sig. Vid slutet av badet fanns stora anslagstavlor med föråldrade, personliga foton i svartvitt och sepia, som fångarna haft med sig från sitt tidigare liv. Under fotona stod namn och släktnamn på människorna som prydde bilderna. Det var intressant och berörande att se dessa bilder eftersom man fick en inblick i att dessa människor levt och varit som vilka som helst från början, men att de sedan på grund av deras religion eller åsikter blivit bortförda till ett läger där de antingen skulle gasas eller arbeta till döds.

Saltgruvan

Mer konst än en gruva

Vi hade en bit att åka från Krakow till saltgruvan. I bussen var det inte nått riktigt drag, men jag tror de var för att vi hade en polsk buss chaufför. Det var så tråkigt i bussen så jag somnade. Men jag tror att de beror mer på att Anton Broman som jag satt bredvid, var så tråkig. När jag vaknade var vi framme. Jag steg ut ur bussen och kände en varm vindpust mot mitt ansikte. De var typ 25 grader i luften kändes de som. Jag gick upp för en backe för att komma till det ståtliga huset, där vi sedan skulle vandra ner för den 2 km långa trappan. Det var lite små kyligt när vi gick ner för trappan.

När vi var nere för den långa trappan, var man nästan så trött att man var tvungen att vila lite. Men det vill inte guiden att man skulle göra hon gick vidare med raskt tempo. Vi gick förbi många fina skulpturer. Mestadels av rundturen var mycket intressant, men ibland kände jag att de var lite mycket information och blev lite trött så att jag inte hängde med så bra.

När vi kom till de stora salarna blev jag stum. Det var sådana detaljer och samtidigt så stort. Man kunde knappt tro sina ögon. Det fanns ett ställe som jag blev mest imponerad av och de var den stora samlingssalen eller de kan ha varit en kyrka. De är egentligen skit the same. men ändå, det var så proffsigt så att man nästan kunde trott att de var jag som hade gjort de.

När vi gått lite längre än hälften stannade vi och fikade lite. De var kanske ett 15 minuters stop. Senare så gick vi vidare allt var frid och fröjd tills en utav oss började halka efter. Jag gick och kollade hur de var med honom, de var bra sa han, så vi gick vidare. Men efter en lite stund till började han halka efter igen. Jag tänkte att de måste vara nått på tok. Jag gick bak till honom vi stannade upp i en stor sal. Vi satte oss på en bänk, och han andades tungt. Jag frågade än en gång hur det var med honom. Han förklarade sakta med en liten darrig röst, att han har klaustrofobi. Då blev jag lite fundersam, varför hade han ändå gått med ner. Men de var mycket modigt av honom att våga sig in i grottan, och hissen var nog de läskigaste. Den var trång så att man knappt kunde stå 5 personer där inne, och dörrarna öppnades inåt. Personen som byggt den hissen kunde inte tänka. När vi var uppe var de skönt att komma upp till ytan igen. Inte minst för min kompis som hade klaustrofobi.

Nere i gruvan fick jag även köpt mig en lite salt katt som smakade som salt och som min lilla syster fick.

Där efter väntade bara en lång bussresa hem.

Ludvig liten Gjertsen

Före, i och efter Auschwitz

Dagen startade på hotellet i Tychy 06:58 då väckarklockan på min mobil gick igång. Ungefär 2 minuter senare orkade jag gå bort till bordet och stänga av den, eftersom jag förstod att den inte skulle sluta låta av sig själv. Vi i rummet var nära att somna om igen, inte konstigt eftersom ingen av oss hade sovit mer än två timmar förra natten på bussen, men efter ett tag kom en förälder och påminde oss om uppstigning. Vi hasade oss ner till frukosten. När man fick äta lite mat blev kroppen och sinnet genast piggare och matsalen fylldes med ljud från allt vaknare elever. Efter maten gick vi upp till vårt rum och började packa ihop våra ägodelar. Rummet såg och lukta redan efter en natt som en soptipp. Läsk var ut spilld på heltäckningsmattan och fuktiga badkläder från gårdagen hängde över tv:n. Efter ett tag hittade vi alla saker och tog med oss väskorna ut till bussen. Vårt nästa stopp var Auschwitz.

Vi klev ut på en parkering omgiven av gröna träd och med solen i ansiktet. Fundersamma om vi kommit rätt fick vi reda på att koncentrationslägret låg cirka 500 meter bort. Vi gick in i ett hus som jag kom ihåg väldigt lite av på grund av att jag blev stressad alla människor. Jag tog emot ett par hörlurar så jag skulle höra guiden tydligt och gick ut ur huset, in till Auschwitz. Det första intrycket var svårt att ta åt sig och det var en nästan en liten nervös stämning i gruppen som började röra sig mot porten med en av världens mest kända skyltar. Allting hade en grå ton och taggtrådsstängslet runt om såg otroligt skräckinjagande ut. Stora baracker tornade upp sig på sidorna och sde såg ut att komma närmare. Vi började med att gå in i barack nummer sex där det var utställningar om fångarnas ankomst till Auschwitz. Detta var dock ingen ny information. Det som var mest spännande var att titta på hur huset var uppbyggt. Enkla trägolv med betongväggar och i vissa rum även en kamin. Jag gissar att det var runt 150 personer inne i byggnaden samtidigt, och det måste varit trångt. När det bodde som mest judar i en barack kunde de vara över 1000 personer samtidigt.

I nästa barack var en utställning på saker som hittats i lägret. Huset såg lika dant ut som det första, men den här utställningen var på något sätt både läskigare och mer gripande. När vi klev in gick vi direkt upp för trappan in i en lång korridor. På ena sidan om oss var ett berg av hår, hår från judar, hår som skulle användas till filtar i den tyska armén. Det blev en konstig känsla, delar från människor som bott i Auschwitz låg i drivor. Det blev mycket tyst, efter att alla kommit in i rummet och det enda som hördes var lite knakande från golvet. Men det som jag fick mest intryck av, var rummet med alla proteser. Tanken man fick direkt var hur jobbigt det måste varit att ha protes på den tiden. Sedan kom också tanken om hur länge en person med protes kunde leva i ett koncentrationsläger.



Vi gick ut på gårdsplanen igen, det var på ett sätt oturligt att det fortfarande var sol för man började tänka sig bort till andra ställen. Nu skulle vi gå bort till en liten gaskammare. Denna var tidig bygd, och därför inte inredd med vattenrör och krokar för att hänga upp kläderna på, som det var i Birkenau. På väggarna kunde man se rivmärken på de grå väggarna och man kunde känna deras panik när de förgäves försökt komma undan gasen. Senare på dagen åkte vi till Birkenau. Där var det mest att titta och förstå hur stort det var egentligen, för nästan alla hus var borta och gaskamrarna var ju sprängda. Men det var helt otroligt hur stort det var, det var en kvarts vandring från ena till andra änden. Man kunde mycket tydligt se hur man hade effektiviserat förintelseprocessen. T.ex. så ledde tågrälsen hela vägen in i lägret och två gaskammare var direkt kopplade till stationen. Sedan packade vi in oss i bussen och åkte mot Krakow.

Efter lite trassel lyckades vi komma fram till vårt boende, det var ett väldigt mysigt vandrarhem i bastant trä. Vi åt en gemensam middag på ett ganska trevligt ställe, oturligt nog levde maten inte upp till stämningen. Tillbaka på hotellet skulle vi ha en gruppkonversation om Auschwitz och sedan var det läggdags. Det var under den diskussionen som man började samla ihop dagens tankar och när jag gick till sängs hade jag många ord och känslor i huvudet, varav några var: brutalt, sinnesjukt och mycket medlidande.

Mitt besök i Krakow

Innan det på torsdagen var dags att åka till Saltgruvan fick vi på förmiddagen egen fritid i Krakow. Innan vi skildes från de vuxna fick vi pengar till att äta egen lunch. vi var ett gäng på ungefär 8 personer som började att leta efter ett matställe. Vi började att slumpmässigt gå omkring i staden, vi gick på många gator och åt olika håll. Efter ett tag var vi bara fem personer kvar, tre valde att gå åt annat håll.

Jag och Amelia gick in i en kyrka. Denna kyrka låg ett par hundra meter från Stora torget (Rynek Glówny). Framför kyrkan stod det flera statyer föreställande olika människor.

När vi kom in i kyrkan såg vi bl.a. änglar i guld. Efter en stund mötte vi en kvinna som vi började prata med. Hon berättade för oss att grundaren till den här kyrkan var begravd i källaren tillsammans med några andra präster. Jag tyckte att detaljerna i kyrkan var fantastiska, även det välvda taket i flera olika färger och änglarna som satt fast där var väldigt vackra.

Efter besöket i kyrkan gick vi vidare i staden. Vi möttes av en tiggare som fick alla mina mynt, hon blev väldigt glad och välsignade mig. Denna kvinna kom senare tillbaka i hopp om att få mer pengar, vilket hon också fick. Sedan försökte hon även tigga från mina kompisar, detta gick inte lika bra.

Senare skildes jag och Amelia åt sen gick jag med Jenny och My. Efter en viss tid gick vi vilse, men sen sa jag att vi skulle åka i en guidbil, men jag och chauffören började förhandla om pengar han sa att det kostar 40 Zloty men då sa jag 5 Zloty per person då sa han: "Okej", men då sa jag: "Spring till Jenny och My". Då sprang vi till andra sidan torget.

Under tiden vi gick omkring Krakow lyssnade vi på musik från mina högtalare. Personer som vi mötte blev glada av vår musik och tog kort på oss och filmade även. Särsklit stor uppmärksamhet väckte vid vår mötesplats framför Wavels slott.