Besöket i Auschwits

Jag har valt ut några speciella tillfällen att skiva om som berörde mig lite extra eftersom det inte skulle fungera att skriva om allt jag fick vara med om under dessa overkliga timmar.

När vi först anlände till Auschwits läger nummer 1 med vår buss full utav skärpta och förväntansfulla ungdomar, så kunde jag knappt tro vad jag fick se när vi fick komma in i det allt för mytomspunna lägret. Vad jag fick se där inne var inte ens i närheten av hur jag hade föreställt mig lägret inne i min fantasi. Lägret såg ut precis som ett litet fattigare villaområde som man har sett i lite äldre filmer, orange aktiga, lite högre, två vånings hus byggda av tegel. Tanken jag fick när jag kom in var att de hemska sakerna man läst om i så många olika böcker knappats skulle ha hänt just här, omöjligt, det var ju ändå väldigt fint inuti lägret. Jag trodde från början att jag skulle bli väldigt berörd och känna mycket medlidande när jag klev innanför portarna, men det var precis tvärt om när man kom in, man förstod inte att alla fruktansvärda saker hade skett just precis där jag befann mig, känslan var obeskrivligt overklig.

Vi blev runt visade i Auschwits av en guide som man fick lyssna på genom ett par hörlurar och en svart liten dosa som man fick ställa in en kanal på så att man hörde rätt guide. Guiden visade oss de olika två våningshusen, de så kallade blocken, där det hade bott olika sorters fångar i för så länge sedan. De hade gjort om dem till små museer där de visade upp lite gamla ägodelar till några utav de fångar som en gång hade varit i Auschwits. Vi fick se bland annat hår, glasögon, proteser, gamla fång kläder och resväskor som hade blivit omhändertaget av se tyska soldaterna. Jag blev helt till mig när jag såg de olika ägodelarna, men framförallt de gamla resväskorna. Man gick förbi dem som om man såg något gammalt och tråkigt på ett museum, men för någon annan människa från den tiden, betydde just den resväskan så mycket mer. De hade kanske kommit till lägret i förhoppning om att få en framtid, men de hade ingen aning om vad som väntade dem. Jag stannade till och funderade lite grann, jag kunde se mig själv stå där i kön om att få lämna ifrån mig mina ägodelar, efter så många dagar i tåg utan varken mat, vatten eller att ha fått duscha, och att sedan få lämna ifrån mig det sista jag ägde, det var en obehaglig tanke. Jag rös till lite grann och gick vidare.





Vi gick vidare och tog en paus innan vi fortsatte till den enda gaskammaren som fanns i Auschwits. (det finns fler i Birkenau) Innan min grupp, som var den svenska, fick komma in, så fick vi stå och vänta på gruppen före. Hela gruppen stod spänt och väntade på att få se det som vi försökt föreställa oss så många gånger. Tillslut fick vi äntligen komma in i kammaren. Det var en förväntansfull och ganska tryckt stämning när vi klev över tröskeln in i den gråa, kalla gaskammaren. Det var som om jag frös till is när jag såg alla märken och hur fångarna hade försökt riva på väggarna för att komma ifrån det helvetet som väntade dem bara inom några minuter eller till och med sekunder. Jag stod bara helt förlamad och tänkte på hur många människor det är som har dött där inne. Man inbillade sig att man kände doften utav döden där inne. De få minuter jag var där inne hann det flyga så många olika tankar genom huvudet på mig. Jag tittade upp mot taket där de en gång hade slängt ner gasen en sista gången innan jag följde efter resten av gruppen ut.

Under min vistelse i Auschwits så fick jag se och lära mig så otroligt mycket. Jag tycker att det var bra att man fick se det med egna ögon och göra ett försök till att komma en liten bit närmare till att förstå hur fångarna hade det. Vistelsen var lärorik, men man kunde i förstå att förintelsen hade ägt rum just där. Antagligen var det just för att man var där med sina kompisar, så man fick en helt annan atmosfär än om man skulle vart där ensam, utan en enda människa som man kände, även att det var grönskande träd och gräs som växte där hade nos sin inverkan. Så som jag har föreställt mig det är när det är riktigt mulet och möjligtvis att det duggar eller regnar.

Jag tackar alla för ett värdefullt minne som jag kommer att bära med mig hela livet.

Min vistelse i Auschwitz-Birkenau

Vi anlände till Auschwitz, med buss, en sval höstmorgon. Grå, porösa moln täckte himlen och luften var frisk. Förväntansfulla och fundersamma stod vi alla samlade på parkeringen, ett stenkast bort från entrén. Snart började den stora, sorlande massan av människor att gå mot det som väntade. När vi kom in i den orangeröda tegelstensbyggnaden möttes vi av en väldig, pratande folkmassa som stod uppställd i en kö. I kön dirigerades man att plocka åt sig ett par hörlurar, som prydligt hängde på svarta klädhästar. När jag anlände till disken blev jag även tilldelad en svart radiosändare, i vilken jag kunde koppla in mina hörlurar.

Utanför huvudbyggnaden samlades vi alla på en dammig grusplan. Där ute, bland allt stojande, stod jag fundersamt med blicken vilande på taggtrådsstängslet och de många tegelstensbyggnaderna längre bort. Vår brunhåriga guide sa, på engelska med en avslöjande klang av polska, att vi skulle ställa in kanal sju på radiosändaren för att höra henne. De höga ljuden, av människorna runt omkring mig, trängdes bort och ur de mjuka, runda hörselkåporna strömmade guidens ord likt en melodi. Den mindre gruppen, vi delats in i, rörde sig snart bort emot det forna nazistiska lägret. Entrén till lägret utmärktes av en svart- och vit-randig bom samt en svart, hög skylt med texten ”Arbeit macht frei”. När jag passerat skylten märkte jag hur Auschwitz var likt en stad, en stad omgiven av skräckinjagande taggtrådsstängsel. Jag och de andra följde vår guide, vars röst strömmade ur hörlurarna, genom den ödsliga stad vi då vistades i. Vi gick snart in en renoverad sal, med grå väggar, där vi möttes av tavlor vilka illustrerade livet i koncentrationslägret. På golvet stod även bord, med glaslock, i vilka många dokument och brev låg. Jag hörde guidens ord, men kunde på något sätt inte ta till mig dem mitt i den människodominerade atmosfär jag befann mig i. Salar fyllda av tavlor och dokument, rörande livet i fångenskap, mötte vi även i de andra byggnaderna vi vistades i. Snart gick vi dock in i en byggnad där vi möttes av en lång, smal gång. Vid sidan av gången fanns dörröppningar täckta av glas, genom vilka man kunde se hur de stackars fångarna hade bott. Grunden för alla celler var ett kalt cementgolv och ett fönster, som släppte in en gnutta ljus. I vissa celler fanns våningssängar av trä och i andra fanns det endast ett hål för särskilda behov i golvet. Längst ner i gången, av celler, fanns ett par bås där vissa fångar hade fått stå, på en mycket liten area, flera nätter.

Ett par förskräckliga syner, vars motiv fortfarande sitter fastklistrat på hornhinnan, var de många glasburar som innehöll fångarnas tillbehörigheter. I en av dessa glasburar låg trassliga, hasselnötsbruna hårtussar från de oskyldiga människorna. Denna syn påverkade mig djupt, eftersom allt blev så otroligt verkligt. Innan, i rummen med tavlor och liknande, var det som en stor, djup avgrund mellan mig och faktumet att allt faktiskt inträffat. Dessa hårtussar, från fångarna, fick mig att lämna den surrealistiska värld jag tidigare befunnit mig i. En annan glasbur innehöll små barns kläder i mjuka tyg och pastelliga färger. Det gjorde ont att föreställa sig de små oskyldiga barnen, som sedan gasats ihjäl med sina mödrar. Jag ställde mig då frågan: hur kunde man beröva yngre barns liv när de nyss anlänt till denna värld? När jag såg dessa kläder och andra av fångarnas tillbehörigheter försökte jag föreställa mig hur de sett ut, hur det klätt sig och hur de levt innan de kom till lägret. Den tanken gjorde mig bara ännu mer tom när jag åter kom till faktumet att dessa människor, som varit precis som du och jag, blivit dödade av de mest inhumana människor som funnits i historien.

Vid slutet av vår rundtur i Auschwitz gick vi in i en låg, grå byggnad, med svarta spår av eld på fasaden. Byggnadens fönster var små och prydda av nät. Inuti byggnaden möttes vi av en stor, kal sal med betongväggar. En svag, unken källarlukt trängde in i mina näsborrar. Upptill längs ena väggen satt ett svart, tunt rör med små runda fästen in i betongmaterialet. Det var ur denna den dödande gasen hade strömmat ut mot dess offer. På betongväggarna såg man fasanväckande rivmärken, som människorna åstadkommit i försök att överleva. Detta var väldigt rörande att se, eftersom man gick in i ett rum där tusentals massmord hade skett. Luften gick ur mig och jag kände hur allas ord blev som en enda sörja. I mitt huvud dök det upp bilder av hur vettskrämda människor klättrade på varandra, klösandes på väggarna, i ett sista försök att överleva.

Efter den korta bussresan till Birkenau, tre kilometer från Auschwitz, möttes jag av den syn jag föreställt mig när jag tänkt arbetsläger. I mitt synfält fanns ett långt taggtrådsstängsel med ett stort gräsområde och massvis av träbaracker i bakgrunden. När vi gått igenom den avlånga huvudbyggnaden, med ett öppet valv för passerande tåg i mitten, kunde jag se allt tydligare. Området hade massvis av långa baracker i både trä och tegel samt många husgrunder och ensamstående skorstenar efter de forna barackerna nazisterna bränt ner. Runt det rektangulära området sträckte sig ett rostigt taggtrådsstängsel och på många ställen stod vakttorn, i väderbitet trä, utställda. Mitt i området fanns även en räls utsträckt, på vilken fångarna hade anlänt med tåg. Snart följde vi guiden in i en gråbeige barack i vilken många våningssängar i trä fanns. På det kala betonggolvet fanns en liten sexuddig judisk stjärna inristad. Denna lilla symbol berörde mig på så vis att jag verkligen kunde föreställa mig hur en undernärd, sorgsen fånge hade ristat in denna för att hedra sin religion och sin härkomst samt för att kunna titta på den för att bringa sig själv lite hopp. I en annan barack vi besökte fick vi även se en grå länga i sten med massvis av hål, där fångarna hade fått uträtta sina behov.

Block 16a är en barack jag särskilt minns. I den hade nämligen de små oskyldiga barnen fått bo. Inuti detta block fanns tre våningar av små plattformar, med vitgrå tegelvägg utmed ena kanten. På dessa brädplattformar hade barnen, i trängsel, fått vistas och sova. Barnen som sov på plattformen längst ner hade dock fått sova på stengolv, vilket var hemskt att se. Deras badrum bestod av fyra små hål, vid varje kortsida av rummet, där de hade fått gå på toaletten. Det var ohyggligt att få se hur små barn hade fått leva på ett sådant förskräckligt vis och att få se hur de bland sjukdomar och annat hade fått trängas på en liten, tunn brädyta utan sina föräldrar.

På slutet av rundturen i Birkenau fick vi gå igenom badet. Vi gick genom stora, ljusa rum, på ett podium i plexiglas, och fick av vår guide höra om hur fångarna fått lämna ifrån sig sina värdesaker och kläder för att sedan duschas och rakas. Jag fick snart syn på föremål som korgar, pengar, foton, nycklar och papper som fångarna fått lämna ifrån sig. Vid slutet av badet fanns stora anslagstavlor med föråldrade, personliga foton i svartvitt och sepia, som fångarna haft med sig från sitt tidigare liv. Under fotona stod namn och släktnamn på människorna som prydde bilderna. Det var intressant och berörande att se dessa bilder eftersom man fick en inblick i att dessa människor levt och varit som vilka som helst från början, men att de sedan på grund av deras religion eller åsikter blivit bortförda till ett läger där de antingen skulle gasas eller arbeta till döds.

MITT BESÖK I AUSCHWITZ

En vacker morgon i industristaden Tychy vaknar jag som hastigast upp ur min hotellsäng då en vän ivrigt hoppar vid min sida. Utanför fönstren hörs ljudet av bilar och solens svaga strålar kämpar sig upp längst horisonten. Trots bussresan föregående natt känner jag mig förvånansvärt utvilad och lyckas efter ett tag sätta på mig några alldagliga kläder och vandra ner för trapporna till hotellobbyn. Där väntar en snirklig kö som förr eller senare skall leda mig till frukosten som dukats upp på ett långbord. Framför mig kan jag skymta nybakat bröd, vindruvor, sallader av olika slag och några varmrätter. Jag känner hur det kurrar till i magen och hur den ljuvliga doften av bröd och pannkakor slingrar sig uppför mina näsgångar. En dryg kvart senare springer jag mätt och belåten upp till hotellrummet för att packa ihop de sista sakerna. Jag låter blicken svepa en sista gång över rummet innan jag slutligen stänger dörren och beger mig ner till de andra för att sedan kliva in i dubbeldäckaren. Dagens mål är att besöka koncentrationslägren Auschwitz och Birkenau. Hur det ska gå det vet jag inte, allt jag vet är att det kommer bli en upplevelse jag sent kommer att glömma och att jag kommer att åka därifrån med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen.

När klassen kliver ur bussen hoppar jag åter ner på fast mark. Jag samtalar med några vänner och ställer mig sedan i gruppen jag tidigare delats in i. Bakom bussen skymtar jag en park och ett orangebrunt tegelhus. Bara synen av byggnaden tillsammans med den alltför välkomnande parken, där löv har fallit av från de enorma pilträden, ger mig kalla kårar. Detta beror endast på de kunskaper jag redan skaffat mig i skolan under de tillfällen vi läst om förintelsen och Auschwitz. Vetskapen om att miljontals människor dött bakom fasaden framför mig fick mig att överväga att kanske stanna utanför, men samtidigt kunde jag inte förmå mig med att stänga ute nyfikenheten och att inte få se det läger som gått till historien för dess grymhet och organiserade uppbyggnad.

Det dröjde inte länge förrän vi alla tilldelats hörlurar och en liten apparat, vilka skulle ge oss möjligheten att bättre höra det guiden berättar för oss. Snart står jag också framför skylten med välbekant text som lyder; ”Arbeit macht frei”. Jag kliver över den nästan målade linjen mellan frihet och fångenskap samtidigt som jag förbereder mig på orden jag kommer att få höra och på de vyer jag kommer att få se.

Marken jag går på känns ostadig, nästan vinglig. Jag tittar ner och under fötterna mina höjer sig en gammal och välanvänd gångväg. Den täcks av sand och här och var kan jag se gammal marksten som kikar upp med jämna mellanrum. Guiden för oss vidare till ett tegelhus som tilldelats namnet ”Block 4”. Där inne visas information om Auschwitz och några dokument gällande nazisternas planer kring lägret genom olika redovisningssätt. Det gör ont i ögonen av att se det enorma område där Auschwitz byggts upp på en utav de stora tavlor vi hänvisas till. Känslan av tomhet bara växer inom mig ju längre in i byggnaden vi kommer. När visningen slutligen rundas av då vi sätter fötterna vid ytterdörren och kliver ut i den friska luften, så vet jag att jag har ännu värre saker att vänta mig.

Med guidens röst i mina öron promenerar vi vidare till nästa block. Miljön runtomkring mig utstrålar inte bara fientlighet genom de dubbla elstängsel och vakttorn som omringar lägret, även de alla likadana tegelhusen anses skräckinjagande i mina ögon. De verkar nästan vara byggda just därför att passa Auschwitz design och funktion trots att de faktiskt funnits där och fungerat som en del i ett bostadsområde redan innan lägret kom till. Husen har placerats symetriskt och liknar spökhus i kontrast mot den vita himmelen, men allvaret börjar inte förens vi kliver över tröskeln till ”Block 5”.

”Block 5”ser ut precis som de andra byggnaderna på utsidan bara det att på insidan väntar något annat. Jag inklusive resten av uppmärksammande elever tilldelas den information om att tyskarna under förintelsens tid sparade på allt som hette duga och att inget utav de som judarna förde med sig till lägren skulle gå till spillo. Allt skulle användas i hopp om att Tyskland åter skulle ställas på fötter och dras ur den ekonomiska kris och det mörka träsk som de lyckats hamna i. Allt detta pågick samtidigt som landet erövrade marker och utövade innebörden av nationalsocialismens ideologi. Det som tyskarna bestulit från judarna förvarades i enorma magasin, ofta kallade ”Canada”. Därför radades nu stora bunkerliknande rum upp framför mig, som en illusion av hur originalmagasinen kunde ha sett ut. Varje rum gav oss möjligheten till att granska föremålen inuti genom stora glasrutor. Dessa rum fylldes av allt som judarna burit med sig inför deras förflyttning till lägret. Det var skålar, kammar, resväskor, proteser, kläder och glasögon. Jag fick se allt detta. Jag fick se personliga saker såsom skor, vilka har berövats från oskyldiga människor som senare antingen skulle gasas ihjäl eller få arbeta till sin död. Jag fick se skor som inte var större än min handflata, skor som tillhörde barn. Det värsta utav allt var nog ändå att se rummen som fyllts med människohår. Hår som klippts av från lik och från dem som sattes i lägret. Långa flätor och korta tussar låg därinne och äcklade mig. Det var knappt så att jag orkade titta. Hur kan man som människa beröva en annan människa på sitt hår och hur kan man sedan ha mage till att tillverka bl. a. sängkläder utav det, som andra människor i sin tur använder? Åsynen av allt detta hår gjorde mig illa till mods och fick mig sannerligen att inse det allvar som förintelsen burit med sig.

Nästa tegelbyggnad som tonar upp framför mina allt mer sorgsna ögon har tilldelats numret 11, dess fullständiga namn blir alltså ”Block 11”. I denna byggnad har rum från tiden då Auschwitz fortfarande var i bruk bevarats. Jag inklusive resten av min grupp vandrar efter guidens fotspår längst en långsmal korridor. Längst med de klaustrofobiska väggarna, som nästan verkar röra sig likt en magnet i riktning mot min kropp, har dörrar placerats med täta mellanrum. Jag stannar upp då och då för att titta vad som gömmer sig bakom dörrarna. Små och stora rum det är vad jag ser. En del rum har fyllts med våningssängar, andra har fungerat som kontor till de SS-män som vistats i lägret. Rummen är sorgsna och känslan smittar av sig på mig. Sängarna står tätt intill varandra, men till min förvåning har en tunn madrass, bestående utav en tygsäck som stoppats med halm, slarvigt lagts över träplankorna. Byggnaden luktar unket och jag mår nästan illa då jag lunkar ner för trapporna till källaren för att sedan på en gång uppfatta den låga takhöjden och känslan av instängdhet. Källaren har att bjuda på just det som jag fruktade, instängdhet i form av celler. Jag börjar med att passera hungercellerna, celler där fångar som orsakat nazisterna missnöje eller brutit mot reglerna placerats för att hungra, ofta till sin död. Nästa celltyp som introduceras är de sk. mörkercellerna. I mörkercellerna var det kolsvart och här kunde fångarna spendera flera dagar utan större tillgång på mat och ljus. Den tredje och sista cellen var ytterst liten och ordet som klingade i mina öron var kusligt. I cellen framför mig har hundratals fångar torteras. Ordet som guidens stämband valde att uttala var ståcell. Ståcellen hade en area på en kvadratmeter och dess väggar bestod av tegel som sträckte sig ända från golv till tak. Här fick fyra till fem fångar spendera sina nätter ståendes, ihopträngda och livrädda. När gryningen slutligen nalkades släpptes de fria ur cellen och begav sig ut ur lägret för extremt långa arbetspass. Sömnbristen var ännu en bidragande faktor till att deras kroppar försvagades markant. Så småningom gav de upp och lät sina själar befrias från lägret.

Efter en liten paus leds vi vidare till en öppen plats mellan två husrader där en mur befinner sig. Framför ”Arkebuserings Muren”, som den valts att kallas, ligger blommor i mängder. Guiden berättar för oss att muren används som en slags minnesplats för de människor som avrättats i lägret. Färgerna som blommorna utgjorde i den annars så dystra och färglösa omgivningen gav mig en känsla av värme. På något sätt så symboliserade blommorna kärlek och omtanke åt människorna som behandlats sämre än djur innan slaktning. Det fanns så många människor som hade brytt sig om personerna som sattes i koncentrationslägret. De hade haft familj, vänner och ett hem som förstörts av nazisterna som inte kunde acceptera deras folkslag och ursprung. Ståendes där framför muren får jag också reda på att marken under min kroppsvikt fungerat som en särskild avrättningsplats. Det är nästan så att jag kan höra skriken från människorna när de ser sina familjemedlemmar mördas för att sedan själva möta samma öde. Husens igenspikade fönster som täcktes till det syfte att mörklägga grymma avrättningar för kvarstående omgivning, fick mig att känna mig en aning utsatt. Som om att jag precis som de tillfångatagna skulle träffas av nazisternas pistolskott eller drabbas av liknande avrättningsmetoder…

Guideturen börjar sakta men säkert att lida mot sitt slut och endast en utav lägrets många sektioner återstår att visas. Under kriget hade de flesta gaskamrar i Auschwitz förstörts av tyskarna själva, detta för att undanröja bevis. Endast en gaskammare hade bevarats och just denna skulle vi få kliva in i. Byggnaden var av grå sten och på taket syntes en enorm skorsten som släppte ut den rök som bildades då liken brändes i krematoriet bredvid själva gaskammaren. Misstänksamt sätter jag foten innan för tröskeln. Skulle jag verkligen självmant kliva in i en gaskammare där människor stått nakna i kylan i hopp om att få duscha och sedan till sin förvåning upptäcka att gas bildats i kammaren? Gas som gör det omöjligt att andas. Hur som helst så kunde jag inte motstå att kliva in i kammaren, jag ville ta del av historien och se hur en verklig gaskammare konstruerats. Kammaren bestod utav ett enkelt grått rum utan fönster, som gjorde det omöjligt för fångarna att uppfatta vad som verkligen föregick då ljuset släcktes. Ovanför mitt huvud syns luckor där Zyklon B kristallerna släppts ner av en noga skyddad man med gasmask och handskar. På rummets väggar kan jag se klösmärken som uppkommit efter det att kristallerna släppts ner och människorna i panik börjat klättra hejdlöst över varandra och längst väggarna i hopp om att nå den friska luften i taket. En rysning sprider sig genom min kropp när jag ser de inristade markeringarna och jag kunde inte på något sätt beskriva avsmaken jag nu kände. Genom en dörröppning träder jag in i ett mindre krematorium. Jag nästan ignorerar de enorma ugnarna framför mig och smiter ut ur byggnaden. Väl ute väntar vi en stund innan vi slutligen får lämna ifrån oss hörlurarna och bege oss hemåt.

När jag troligtvis för en sista gång vandrar under valvet som tidigare idag välkomnat mig tidernas värsta dödsläger känner jag mig uppslukad och tom. Auschwitz var en plats som jag skulle beskriva som värre än helvetet. Den enda utväg man erbjöds ur lägret var döden, det var en sak som var säker. Det kändes som om att jag nyss vaknat upp ur en mardröm som inte bara var skräckinjagande utan också sann. En sak visste jag när jag satte foten på andra sidan valvet, jag skulle aldrig låta besöket i Auschwitz falla i glömska, aldrig någonsin.

En lärorik resa!

Vår dag i förintelselägren

När vi kom in i Auschwitz såg man den berömda skylten där det står: Arbeit Macht Frei som betyder: Arbete ger frihet. Därefter kom man in i en sal och man såg två ton hår ligga i högar från alla fångarna, det var också hemskt att se alla skor, väskor, grytor, slevar, hårborstar, tandborstar m.m. som varit tillhörigheter till fångarna. Auschwitz var en hemsk men lärorik upplevelse. Det var ganska svårt och jobbigt att hänga med för att det var så läskigt, plus att guiden gick igenom allt så snabbt. Auschwitz var stort men jag trodde att Auschwitz var mycket större än Birkenau men så var det inte, Birkenau var mycket större både till yta och omfattning.

Sedan skulle vi till Birkenau som låg 3 km därifrån. På vägen dit kunde man se järnvägs- spåren som ledde dit. När vi kom dit såg man baracker över allt en del var helt nerbrända man såg bara grunden och skorstenen, medan andra var välbevarade. Man kunde också se hur fångarna ristat in på ovansidan på sängslafarna olika ord, inte för att jag vet vad det betydde men det som var skrivet är jag säker på att det var något menings fullt. Jag tycker det är fantastiskt att dom har bevarat järnvägs- spåren så bra utanför Birkenau en annan hemsk sak med järnvägs spåren är att det fraktades över fyra tusen judar dit varje dag. Dom lastade 80-90 judar i varje gods- vagn, man kan inte föreställa sig hur det var inne i vagnarna. Jag tyckte det också var riktigt hemskt att se gaskamrarna i Birkenau eller gaskammare och gaskammare det var bara ruiner för att tyskarna sprängde alla gaskammare för utom en som fångarna själva sprängde och det tycker jag var starkt gjort från deras sida.

Inblickar från vårt besök i Tychy

När vi kom till Tychy på morgonen efter en lång bussresa fick vi frukost på hotellet. Sedan skulle vi alla få våra rum och vi hade bara en halvtimme på oss att göra oss i ordning samt att duscha av oss efter en lång natt på bussen. Men när jag och mina rumskompisar Lucas, Rickard och Henrik G skulle få vår nyckel så sa dom att det skulle gå en timma innan vi fick rummet för att dom skulle ” städa ”. Den dagen slutade med att vi fick bytta rum tre gånger!!!! Sen var det dags för oss att besöka vår vänskola i Tychy, det var kul och intressant att se hur dom har det, fast dom hade jätte äcklig mat där på den skolan. På kvällen blev vi bjudna på en potatisfest med massa aktiviteter, jättetrevligt. Senare på kvällen skulle jag, Anja och Robert gå och köpa pizza, då går Anja fram till några polacker och frågade på svenska: var ligger pizzeria? Haha det var kul, men vi hittade dit tillslut och pizzan var jättegod. Maten i Polen var jätte billig och det var är ju bra.

Jag är nöjd med resan.

En vecka i Polen (en halvdjup reseskildring)

Jag väcktes hastigt ur min korta men värdefulla sömn. Det skakade i hela bussen och asfaltvägen framför oss liknade mer en tvättbräda än en motorväg. Vi hade passerat den tyska gränsen och var nu i Polen. Jag blev lite förargad men också lätt road över polackernas otroligt dåliga vägbygge. Till en början såg det ungefär som Sverige, eller rättare sagt som Sverige om natten, för det var becksvart. Men ju längre in i landet vi kom och ju ljusare det blev började konturer på byggnader och byar dyka upp. Någon färg gick inte att registrera, och det konstiga med det var att det samma gällde ju mer dagen grydde. Jag kom fram till att fasaderna helt enkelt inte hade någon färg. Nu började flera bostadsområden dyka upp och till och med små städer. Jag blev lite bekymrad när jag såg landskapet, de gråa byggnaderna och de smutsiga staketen som skilde dem åt. Det var inte så här jag hade tänkt mig. Jag hade på beskrivning av min polska vän Vojtek föreställt mig Polen som ett modernt land, inte långt ifrån Sverige. Men om man skulle jämföra det polska landskapet med det svenska så fanns det nästan fler skillnader än likheter. Jag var helt enkelt förvånad och en aning förundrad. Det var ett helt nytt land som bara väntade på att bli upptäckt tänkte jag. Det fanns mycket och se och för första gången under hela våran dygnslånga bussresa kunde man roa sig bara genom att titta ut genom fönstret. Synen jag fick av städerna var mest höga, grå betongklumpar som ingen verkade bry sig tillräckligt mycket om för att sköta om dem, och de få villor som fanns runt omkring hade sprucket murbruk och övervuxna trädgårdar. Jag själv, som är väldigt mån om att det ska se snyggt och organiserat ut, skulle bedöma denna syn som ful. Men jag var som sagt samtidigt förundrad och jag bestämde mig tidigt att det här skulle bli mitt första ämne att skriva om.
Efter ett bra tag med fula fasader tröttnade jag lite på att inspektera och kritisera de polska byggnaderna och blicken sjönk ned mot motorvägen igen. Det var då det slog mig att nästan alla polacker hade fina bilar, lyxiga och dyra. Jag som svenska kopplade det ju självklart direkt till hur vi har det i Sverige och kom fram till att status i Sverige inte är samma sak som status i Polen. Vi lever alla i ett samhälle där man ska ha så hög status som möjligt, och i Sverige uppnår man det bäst genom ett bra jobb och framför allt en vacker, stor och välvårdad bostad. Självklart är en dyr bil ett plus i kanten men det är ändå hemmet som kommer först. I Polen var det tvärt om. Alla körde omkring i dyra bilar, men nästan ingen hade ett fin och välvårdat hem. Sverige passar mig personligen mycket bättre, men bara för att Polen hade sjaskiga fasade ska man inte döma det till u-land eller fattigt. Det skulle vara att döma hunden efter håren. Det är snarare en fråga om vad som anses vara viktigt och vad som ger status.

Dagen därpå, en onsdag, dominerades självklart av besöket i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Det var en händelse som jag hade sett fram i mot mycket efter som jag är otroligt historia intresserad, särskilt andra världskriget. Jag hade läst mycket om det innan och ville se om det besvarade mina förväntningar. Det gjorde det verkligen, men det var svårt att ta in tyckte jag. Det var så stort och jag var så liten. Jag visste ungefär hur det skulle se ut innan jag kom dit och jag visste uppdelningen av de olika lägren i Auschwitzkomplexet. Auschwitz 1 bestod av höga tegelbaracker, och de flesta av dem var dessutom byggda före kriget vilket gjorde de lite mer bekväma eftersom de inte ursprungligen var avsedda för fångar. Mellan barackerna gick en ganska bred stenlagd gata och om man inte visste att det var ett dödsläger skulle man nästan kunna tro att det var en sliten förort i Dublin. Själva barackerna var med stengolv och i två plan. Det var visserligen mycket trångt, men inte alls som i Birkenau. Det fanns till och med tapet på väggarna, och när de flesta av dem var restaurerade och ombyggda till museum var det svårt att föreställa sig hur det hade sett ut under läger tiden. Förstå hur människor lidit och dött av en tillsynes outgrundlig anledning. Det som gjorde störst avtryck på mig under vistelsen i Auschwitz I var barack 11 och gaskammaren. Barack 11 var den ökända straffbaracken varifrån få kom levande ut och kunde berätta om helvetet inuti. Man hade grymma straff som att behöva stå i tre veckor i sträck. Ingen klarade en sådan bestraffning. Gaskammaren i Auschwitz I är den ända bevarade och det var känslomässigt att stå, gå och framför alt andas på en sådan plats, en plats av koncentrerad förtvivlan och hat.
Auschwitz I var verkligen något som alla borde uppleva, men det som gjorde störst intryck på mig var nog ändå Auschwitz II Birkenau. Där fick man en bättre insyn i hur fångarna levde och jag tyckte att fångbarackerna var bättre bevarade – i alla fall de som stod kvar. Mina föreställningar om hur ett koncentrationsläger skulle se ut motsvarade Birkenau bättre än Auschwitz I och det var lättare att leva sig in i vad som händ och hur det såg ut. Barackerna bestod, tillskillnad från Auschwitz I, av låga och trånga tegel- och träbaracker utan någon som helst isolering. Det var som sagt enklare att föreställa sig hur det såg ut där och det gjorde därför naturligt nog större intryck. Det kändes som det var snäppet värre än Auschwitz I även om fallet säkerligen inte var så. Det var också i Birkenau som Auschwitz ökända chefsläkare Josef Mengele verkade och arbetade. Jag har läst en del om honom och har nu stått på samma plats som dödsängeln från Auschwitz.

Dag tre i Polen var en ganska händelserik dag. Vi hade legat över i Krakow som var en ganska trevlig stad, gammal och vacker med charmiga gränder och vackra kloster och kyrkor. Till skillnad från de allra flesta andra polska städer hade Krakow faktiskt färg väggarna och gatorna kantades av vackra äldre hus istället för grå betongklumpar. Vi hade bott över natten på ett ganska charmigt vandrarhem, men rumman var väl lite så där. Fläckiga lakan och omklädningsrumsskåp istället för garderober, men där gick att leva. Vädret var strålande och vi fick tre timmar och 25 zloty* per person så vi kunde gå ut och roa oss i den riktiga turiststaden Krakow. Det myllrade av liv och rörelse och över allt fanns små gatustånd som sålde allt från vackra kinesiska prydnadsknivar till begagnade solglasögon. Vi delade upp oss i små grupper och strosade omkring på staden för att se vad den hade att erbjuda. Allting var otroligt billigt, kläder och prydnadssaker kostade ungefär en tredjedel av det svenska priset och livsmedel ännu mindre. Så man klarade sig långt på bara 200 svenska kronor. Vi fick som sagt bara 25 zloty per person till mat men det räckte gott och väl till en rejäl pizza med dricka, så svälta behövde vi inte precis. Det var inte många som kunde engelska, och än mindre svenska, så ibland var det lite knepigt att ta sig fram. Särskilt när man skulle beställa någonting på en restaurang. Inte ens på Mc Donalds kunde de bra engelska men efter en kvart fick jag tillslut min sås till kycklingen. Över lag så hade vi väldigt trevligt och jag skulle gladeligen ha stannat en dag till och njutit av den Polens bättre sida.

Tillsist vill jag nu bara tacka för en underbar resa! Tack för att ni stod ut med oss, inte minst under 45 timmars bussresa utan en tyst minut. Det var absolut en resa värd att spara ihop till och kämpa för och jag gläds åt både åttor och sjuor för att de också ska få vara med om den här minnesvärda upplevelsen.




*Zloty är valutan i Polen och är ungefär värd det dubbla jämfört med den svenska kronan.